Vi konsumerar för stunden medan vi bygger för framtiden

Det är viktigt att göra en tydlig distinktion mellan kortsiktig konsumtion och långsiktig investering! Kostnader förknippade med konsumtion bör till största delen vara finansierade i samhällsbudgeten. En alltför expansiv politik riktad mot konsumtion kan lätt driva på inflationen. Men invsteringar i infrastruktur som exempelvis järnvägar och eldistribution kommer alla till del både nu och många år framöver. De kan liksom det egna boendet vara värda att i åtminstone viss mån sätta sig i skuld för.

För den som sparat till och köpt ett eget boende är skillnaden mellan konsumtion och framtidsinvestering uppenbar. Man har avhållit sig från att konsumera hela lönen under ofta en längre tid för att samla ihop ett kapital som kvalificerar för att få möjlighet att låna till en stor investering, en egen lägenhet eller ett eget hus. Boendet är en investering för framtiden, kanske för resten av livet. Man får en avbetalningsplan och man får betala ränta. Samtidigt har man ett alldeles eget krypin som man får möblera som man vill och kanske också förändra över tiden med nya färger, nya väggar eller nya maskiner. Kanske också en egen trädgård att påta i och njuta av.

Här är det lätt att inse att det kan vara både rätt och klokt att låna pengar och därmed kunna investera i det egna boendet medan man är ung och frisk och kan förvänta sig att ha glädje av det i många år framåt. Att spara ihop till hela köpet skulle helt uppenbart ta väldigt många år för de flesta och man kanske i bästa fall får möjligheten till ett alldeles eget boende som man själv får bestämma över först som pensionär eller rent utav aldrig.

Boendet är en framtidsinvestering. Och man avstår ofta en del kortsiktig konsumtion för att uppnå detta mål – att få ett alldeles eget hem. Men för de allra flesta måste merparten av investeringen länefinansieras.

Samma resonemang kan tillämpas på ett land som Sverige. Vi har i vårt land fram till 1980-talet varit framsynta och investerat i vårt land på väldigt många olika sätt. Vi har byggt infrastruktur såsom järnväg, vägar, broar, elförsörjning och inte minst också bostäder. Bostäder som gjort det möjligt även för dem som ännu inte sparat ihop eller kanske aldrig lyckas spara ihop kapital till en egen bostad. Även de måste ju faktiskt ha någonstans att bo och bo med en godtagbar standard. Vi har också byggt upp väl fungerande sjukvård, skola och äldrevård. Allt detta har finansierats med gemensamma medel och vi har betalat som man säger “efter bärkraft”.

Investeringarna har gjorts med en mix av skatter, lånade pengar (statsskulden) och återbetalats med verkliga framtida intäkter. Hyror, biljettförsäljning, avgifter för el, vatten, bilskatter, bränsleskatter och så vidare. Och vi får inte glömma värdet av fri utbildning, en skola för livet som gjort Sverige framgångsrikt som industri- och även tjänsteexportör. Det här har varit en dynamisk process där investeringar gjorts i den takt man bedömt som rimlig och avgifter och skatter likaså har beslutats utifrån värdet på tjänster som produceras baserat på gjorda investeringar.

Det vi ibland kallar 90-talskrisen satte på något sätt käppar i hjulen för en fortsatt utveckling av vårt land. Vi satsar inte längre på samma sätt för framtiden. Vi sparar i ladorna och med i huvudsak så kallad borgerlig politik har fokus legat på att sänka skatterna, acceptera eller kanske till och med önska hög arbetslöshet och avstå från framtidsinvesteringar.

Den borgerliga politiken som dessvärre tillämpats eller accepterats även av de traditionellt mer progressiva politiska partierna har dessutom faktiskt lett till att man sålt ut mycket av de värdefulla investeringar vi tillsammans byggt upp under många decennier med en mer visionär, progressiv och framtidsinriktad politik. Inte sällan till alltför lågt pris. Man har därigenom också släppt ifrån oss som nation makten över dessa för hela befolkningen viktiga och värdefulla investeringar.

Listan på utförsäljningar och privatiseringar som vi som nation eller vi som folk blivit fråntagna till förmån för privat ägande är lång. Sjukhus, skolor, tågtrafik, elförsörjning, barnomsorg, äldreboenden och så vidare. Allt detta är sådant som är viktigt för oss alla i olika skeden av livet och som vi därför solidariskt betalat och alltfortfarande betalar för både genom våra skatter och olika avgifter. Vi har också investerat i dessa viktiga nyttigheter med en grundtanke om solidarisk finansiering för solidarisk tillgång till dessa nyttigheter efter behov. Avsikten har aldrig varit att dessa skulle vara drivna av lönsamhetsmål och ägda av inhemska såväl som utländska investerare som vilken handelsvara som helst.

Vi som är så gamla att vi nästan varit med och betalat våra skatter från början, tidigt i denna uppbyggnadsprocess, och i positiv anda förstått den solidariska tanken med systemet, har all anledning att känna oss lurade av de politiker som svarat för att på detta sätt försämra det system vi ju faktiskt i hög grad måste anses vara delägare i. Vi har så att säga betalat “försäkringspremien” i hela vårt arbetsliv och nu anser sig (vissa av) dagens politiker att de helt enkelt kan sälja ut och spara in på för att sänka skatterna när vi börjar bli gamla och sjuka och behöver vården och omsorgen som vi betalat för.

Du behöver utbildning när du är ung, sjukvård hela livet, men mer ju äldre du blir och äldrevård uppenbarligen i livets senare skeden. Att infrastrukturen fungerar är av vitalt intresse för alla. Om dessutom hela landet skall leva måste vi acceptera vad man ibland kallar “gungor och karuseller”. Alla tåglinjer och vägar kan inte förväntas bli lönsamma men är ändå viktiga för dem som bor mer avlägset från storstäderna. Att lämna ut den verkligt BÄRANDE delen av samhällsstrukturen till investerare som i första hand har lönsamhet för ögonen är helt uppenbart inte särskilt begåvat. Även skatterna får vi se som “gungor och karuseller”. Vi som tjänar lite mer och vi som är mitt i arbetslivet och därför tjänar mer pengar måste räkna med att bidra lite mer till systemet för att sedan själva få mer ut av det när vi inte längre orkar eller blir sjuka och gamla. Det är inte rimligt och förnuftigt att kräva att alla samhällets viktiga och bärande delar skall vara lönsamma.

Jag delar gärna in vårt samhälle och dess funktioner i en NÄRANDE och en BÄRANDE del för att öka förståelsen. Vad den närande delen är förstår nog de flesta. Det är industri, handel och privata tjänster. Nyttigheter som kan vara både för konsumtion nationellt och för export. Sådant som naturligt kan utsättas för och också utsätts för konkurrens. Sådant som man kan köpa om man vill, upphandla, jämföra pris och kvalitet på ett oberoende sätt. Och som man kan välja bort om pris och kvalitet inte motsvarar förväntningarna.

Den bärande delen är sådant som vi är överens om och även lagstiftat och lagstiftar om att det skall fungera och vara tillgängligt för hela befolkningen på lika villkor och oberoende av plånbokens tjocklek. Här återfinner vi skola, sjukvård, äldreomsorg, högre utbildning och grundläggande försäkringar mot långvarig sjukdom och arbetslöshet. Det omfattar också nyttigheter som man knappast kan avstå från som exempelvis elektricitet, vatten, avlopp, vägar och broar. Det är också rimligt att inkludera vårt järnvägsnät som ju är både en viktig miljöfråga och en demokratisk fråga om tillgång till transporter oavsett var man bor.

Denna BÄRANDE del av vår samhällsstruktur tål inte att kompromissa med om vi åter skall kunna bli ett mer rättvist samhälle för ALLA. Vi behöver tveklöst satsa mer på denna del för att kunna överlämna ett anständigt Sverige till våra efterkommande. Här finns också en win-win i form av minskad arbetslöshet och mer resurser till mycket av ovanstående, BÄRANDE delar, inom såväl vård och skola som inom infrastrukturinvesteringar och -underhåll.

Privatisering av samhällets viktiga grundstrukturer måste upphöra och flertalet redan gjorda privatiseringar behöver reverseras under kontrollerade former under en tioårsperiod. Samtidigt måste det svenska samhället och samhällsekonomin åter börja investera för framtiden. Investeringar som både gör livet bättre för alla människor i vårt land och bidrar aktivt till att rädda vår framtida miljö för kommande generationer.