Varför? Jo därför!

Det finns mycket man kan fråga sig om svensk politik under de senaste årtiondena. Det här kan inte bli på något sätt komplett, men kommer att omfatta några av de viktigare frågor som man kan ställa sig.

Varför har ojämlikheten ökat år från år i närmare 30 år?

Varför ökar antalet elever som går ut skolan utan fullständiga betyg?

Varför växer vårdköerna?

Varför ökar psykiska och psykosomatiska sjukdomar?

Varför ligger arbetslösheten kring 10% och ökar snarare än minskar?

Varför vittrar vår infrastruktur i Sverige, så som järnvägar, vatten och avlopp mer och mer år från år?

Varför för vi inte en anständig miljöpolitik?

Varför har vi inte en bättre energipolitik baserad på förnybart?

Varför går inte tågen i tid?

Varför är åldringsvården underbemannad?

Varför ökar sjukfrånvaron bland vårdpersonal?

Varför har inte alla familjer råd med mat och hyra?

Varför måste en del barn gå hungriga till skolan?

Varför har vissa familjer inte råd med barnens fritidsaktiviteter?

Varför ökar antalet miljardärer som dessutom blir allt rikare?

Varför ökar droganvändningen?

Varför ökar antal grova skjutningar och sprängningar?

Varför är det så mycket vi och dom?

Varför dras så många unga och allt yngre in i kriminalitet och kriminella gäng?

Eller som vår drottning så fint sammanfattade det i samband med skolskjutningen i Örebro: “Vad har hänt med vårt fina Sverige?”

Detta är bara några av de frågor vi har anledning att ställa oss med anledning av vad som skett och sker i vårt land.

Om vi försöker besvara dessa frågor med “Därför att…”, vad blir då svaret eller svaren?

Det är naturligtvis inte så enkelt att det finns ett svar om man inte väljer att göra det riktigt enkelt för sig. Då är svaret: “POLITIK!”. Det är en följd av den politik som förts under flera årtionden. Men vad är det som blivit annorlunda mot tiden före då Sverige var ett av världens mest jämlika länder med en av världens bästa skolor och högklassig rättvis vård och omsorg om både sjuka och gamla. Ett väl fungerande pensionssystem som successivt blev allt bättre.

Vi kan inte skylla på “konjunkturen”. Den har alltid gått upp och ner och det har inte utgjort något hinder för Sveriges utveckling före 1970/80-talen? Om man läser Henrik Arnstads bok om “Ernst Wigforss, den förbannade optimisten” får man en bra bild av hur de tänkte under den tiden. Man tog intryck av Keynes och hans verk “Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar”. Man höll arbetslösheten nere och man vidtog nödvändiga åtgärder för att minska klyftorna och för att alla skulle kunna få en skälig bostadsstandard och mat på bordet.

I och med Hayek och Friedmann och Nyliberalism med åtföljande privatiseringar och NPM vände utvecklingen totalt inte bara i Sverige. Men i Sverige började vi på toppen och började snabbt rutscha ner mot botten. Till följd av rädsla för inflation och skuldsättning följdes detta av åtstramningspolitik som tillsammans med den ökande egoismen lett till ökande arbetslöshet och ökande klyftor, fler och fattigare fattiga och samtidigt fler superrika.

Vilken roll har då politiken spelat?

Nyliberalism är liksom åtstramningspolitik kända fenomen som i det närmaste med automatik leder till ökande rikedom för ett fåtal och växande fattigdom för ett växande flertal. Det är därmed egentligen traditionell högerpolitik. Men det har inte uppfattats så av någon anledning. Både liberala och socialliberala partier inklusive vår svenska socialdemokrati har hoppat på båten och inte gjort något större motstånd. Delvis kanske för att man inte haft det tydliga visionära ledarskap som man hade under de år man byggde upp Sverige.

Vi kan nu se ett visst mått av uppvaknande hos Socialdemokraterna i deras partiprogram angående välfärden, privatiseringar och skatter, även om jag fortfarande saknar visionen. Vilket Sverige vill vi ha?

Ett borgerligt Sverige där ett fåtal har allt och mer ändå medan många har nästan inget och en välfärd som går på knäna med fortsatta problem och frågor enligt det inledande frågebatteriet? Med fortsatt hög och kanske till och med växande arbetslöshet, fattigdom, försämringar i välfärden, fortsatt vittrande infrastruktur, ökande missbruk och allt fler och yngre som dras in i brottslighet?

Eller,

Ett land med framtidstro som vi bygger tillsammans, där vi betalar skatt efter bärkraft, där alla har råd med en egen bostad och mat på bordet till våra barn, där solidaritet och VI går före egoism och “ska ha”. Där alla som kan har ett jobb att gå till och därmed bidrar till vårt framtida samhälles vidare uppbyggnad för att vi alla skall kunna ha det bra och kanske också få det bättre. Där alla barn och unga ser fram emot ett intressant vuxenliv som är värt att sträva mot med studier och personlig utveckling.

Vi måste alla inse att extremhöger och främlingsfientlighet inte är lösningen på att politiken och politikerna gått vilse i nyliberalism och allt det andra som beskrivs i texten ovan. Det är bara att göra ont värre!

Det bör vara lätt att inse att vi alla kommer att må bättre och att många om inte till och med alla de problem som formuleras i inledningen kan lösas även om det kan ta lite tid med en regering som vill bygga upp, inte riva ner, Sverige.

Sverige har en stor fördel av att inte vara med i Euron. Vi har en så kallad fiat-valuta i kronan. En egen valuta som vi bestämmer över. Det innebär att staten kan “trycka pengar” (och även konfiskera och minska penningmängden) för att göra viktiga framtidsinvesteringar, investeringar som gör Sverige starkare och inte behöver vara inflationsdrivande i motsats till lönehöjningar och skattesänkningar som alltid bör ske med förstånd. Investeringar som kräver arbetsinsatser och därmed minskar arbetslösheten och fler blir självförsörjande