Thand Ringqvist och Svantesson har fel

Ja, det är egentligen väldigt många som har väldigt fel om hur vi skall komma åt Sveriges verkliga problem. Särskilt tydligt blir det när Thand Ringqvist eller Svantesson framträder i debatter.

Vad är då problemen?

Jag skall här avstå från att räkna upp alla kända problem och utmaningar som vi har, men jag nämner några. Den som vill veta mer kan läsa andra artiklar på min hemsida. Men de viktigaste är massarbetslöshet runt 9-10%, barnfattigdom, 276,000 barn, fattiga vuxna, över 700,000. Det handlar om barn som inte får äta sig mätta och vuxna som oroar sig för att bli vräkta för att de inte kan betala hyra eller ränta och amorteringar på sin bostad. Samtidigt är Sverige ett rikt land med en “medelförmögenhet” på uppemot 3,000,000 per invånare, spädbarn och pensionärer inräknade.

Orsaken till ovanstående siffror som också är en av de viktigaste “drivkrafterna” för ökat missbruk och ökad ungdomsbrottslighet är att medelförmögenheten är väldigt ojämnt fördelad. Sveriges så kallade Gini-koefficient, mått på ojämlikhet har ökat successivt från en låg nivå när det gäller löner, men rusat när det gäller förmögenhet där Sverige har nått nästan till toppen tillsammans med en handfull andra länder (USA, Sydafrika, Ryssland och några arabstater).

I kombination med att bidrag inte indexerats och därigenom inte heller värdeskyddats och även sänkts och arbetslösheten har ökat och stannat kvar på en hög nivå får vi en allt större andel fattiga samtidigt som de rikaste blivit dramatiskt mycket rikare sedan nästan alla kapitalskatter sänkts eller avskaffats.

I det läget lanserar både (M) med Svantesson i spetsen och (C) med Thand Ringqvist som frontfigur fortsatta skattesänkningar och mer av samma nyliberala politik med privatiseringar och skattesänkningar för höginkomsttagare och andra med goda förmögenheter. Man påstår att jobbskatteavdrag och låga skatter på förmögenheter skall leda till fler jobb.

Vi har provat det i närmare tre decennier och det har hitintills inte fungerat. Och det är knappast troligt att det kommer att ske nu heller. När fler blir fattiga och en minoritet blir mycket rikare leder det knappast till att företagen ser någon nämnvärt ökad efterfrågan. De rika kan inte äta sig mer än mätta och de fattiga tvingas avstå från alltmer. Om vi då som vi gjort under tre decennier drivit åtstramningspolitik i hela samhället som skadar välfärden, minskar bidragen för dem som inte får något jobb och inte satsar på att underhålla och utveckla vår gemensamma infrastruktur för framtiden skapas heller inga incitament att anställa. Det finns inga sänkta arbetsavgifter eller sänkta skatter för dem som har “allt” som skapar någon nämnvärd motivation att investera.

De stora förmögenheterna seglar i stället till övervägande delar “jorden runt” och tjänar bara syftet att växa maximalt genom snabba klipp på världens börser.

Vi måste med andra ord börja i rätt ände. Samhället, i det här fallet staten, som har tillgång till sedelpressarna måste börja investera i vårt land, sätta ledig arbetskraft i arbete (och vid behov utbildning eller vidareutbildning) och ta ordentligt tag i eftersatt järnvägsunderhåll, elkraftsystem och annan infrastruktur. Återta de misslyckade privatiseringarna och se till att ALLA, hela befolkningen, erbjuds den skola, vård och omsorg som vi förtjänar och som vi hade råd med under efterkrigstiden. Se till att byggandet kommer i gång igen och framför allt att det byggs bra och överkomliga instegsbostäder både för unga och invandrare. Samtidigt hålla byggandet på en nivå som är långsiktigt hållbar så att vi inte ser byggföretag gå i konkurs med arbetslöshet som följd och några år senare behöva skrika efter både byggföretag och byggnadsarbetare. Ryckighet stimlerar inte någon att satsa för framtiden.

Detsamma gäller välfärden, att upprätthålla kvalitet och tillgänglighet får inte styras godtyckligt med ständiga besparingar och i mer sällsynta fall med tilläggsanslag. Vem vill då utbilda sig till lärare, läkare, sjuksköterska eller undersköterska?

Allt som nämns ovan är verkliga investeringar liksom de investeringar som planeras i vårt försvar i de nu oroliga tiderna. Det är däremot inte skattesänkningar till dem som har mest i motsats till skattesänkningar (och lönehöjningar) till dem som idag lever i fattigdom. Den bästa medicinen är investeringar i vårt eget lands, både infrastruktur och välfärd – skola, vård och omsorg. Samtidigt som vi skapar jobb och alla ges möjlighet till ett anständigt liv.

Vi måste acceptera vårt “testresultat” efter mer än tre decennier – Nyliberalism och privatisering skapar inte ett bättre liv för alla. Det driver samhället mot ökad ojämlikhet, ökad fattigdom, ökat missbruk, ökad (ungdoms-) brottslighet och sämre välfärd för ett flertal av befolkningen. Samtidigt skapas “superrika” som är en mycket farlig utveckling och ett hot mot demokratin. Något som vi ser idag inte minst i USA, men även i andra länder som rör sig mot mer totalitarism drivet av lägre skatteuttag och sämre service och sämre levnadsförhållanden för allt fler. En utveckling som skapar ett utbrett missnöje och bereder vägen för missnöjespartier, där vårt eget (SD) är ett mer än tydligt exempel. Det är inte invandrarna och flyktingarna som är problemet – det är våra politiker och i slutändan vi själva som valt dem mot bättre vetande.

Vi har i stället anledning att studera den politik som bedrevs under vad vi brukar kalla efterkrigstiden, inte bara i Sverige utan i ett flertal av de västliga länderna. Vi kan kanske mest referera till det Keynesianska tänkandet. Att samhället satsar i lågkonjunktur när efterfrågan viker och håller igen när världshandeln tar fart. Detta gjordes mycket framgångsrikt under en period av fyra decennier under vilka det moderna demokratiska Sverige skapades och utvecklades.

Slutsatser:

Thand Ringqvist och Svantesson och många med dem har fel!

Mer pengar till de rika skapar väldigt lite jobb om ens några.

MEN

Mer pengar till de fattiga (arbete åt “alla”) ökar efterfrågan och skapar betydligt fler jobb.

OCH

Samhälleliga investeringar för framtiden skapar jobb och återbetalar sig efter hand.

Till sist tål det att upprepas: Omåttlig rikedom är ett hot mot demokratin!