Siffror som talar till oss

Arbetslöshet: 500,000 eller runt 9% av den arbetsföra befolkningen

Barnfattigdom: 270,000 eller 13% av alla minderåriga

Lämnar skolan utan godkänt betyg för att gå vidare: 20,000 per år eller 20% av en årskull med övervikt för pojkar

Vuxna som lever under fattigdomsgränsen (<60% av medianlön): 600,000 eller 6% av befolkningen

Svenskarnas totala “rikedom” uppskattas till mellan 22,000 och 28, 000 miljarder eller 3,5 - 4,5 gånger Sveriges BNP. Eller om man vill jämföra med statsskulden mer än 20 gånger Sveriges statsskuld.

Antalet miljardärer (och mångmiljonärer) ökar stadigt och miljardärerna, cirka 600 personer, äger tillsammans cirka 3500 miljarder eller mer än tre gånger statsskulden.

Av den totala förmögenheten äger de rikaste 1% mer än 35% av den samlade förmögenheten eller cirka 9,000 miljarder och de 10% mest förmögna äger cirka 95% eller mellan 21,000 och 26,000 miljarder. Uppgifter om vad de 10% eller 20% fattigaste äger verkar saknas men uppskattas till nära noll eller minus (skuldsatta). Återstår cirka 5% eller cirka 1,300 miljarder, vilket är ungefär 180,000:- genomsnittligt vardera, inkluderat eventuellt fastighetsinnehav, till dem däremellan, 70% av befolkningen.

Som jämförelse är samhällets totala skatteintäkter (2025) cirka 3,000 miljarder och samhällets samlade utgifter (staten, regionerna och kommunerna) också ungefär samma belopp. Att ställas mot en BNP (2025) om cirka 6,300 miljarder.

Det kanske var fel att skriva i rubriken att siffrorna ovan talar till oss. Siffrorna fullständigt SKRIKER!

Hur har det blivit så här? För det kan väl ändå inte ha varit meningen att vi skulle bli ett land av omåttligt förmögna och hänsynslöst fattiga, både vuxna och barn?

Det vore förmätet av oss att påstå att det bara blev så. Eller att det var någon ekonomisk kris. Eller att det var någon långvarig lågkonjunktur.

Det finns bara en förklaring: Det är helt och hållet självförvållat. Och för säkerhets skull vill jag börja med att klargöra att det INTE beror på invandringen. Sveriges befolkningspyramid är beroende av invandring, speciellt av yngre arbetsföra människor eller människor som kan bli arbetsföra. Och att de blir just arbetsföra är lika mycket vårt ansvar som det ansvar vi har för att fostra och utbilda alla våra unga människor (barn och ungdomar) med en BRA skola. De som kommer hit behöver i många fall i likhet med sina barn sättas vid skolbänken.

Vad beror då denna enorma ekonomiska segregation av Sveriges befolkning på?

Det finns naturligtvis flera delförklaringar, men alla för oss tillbaka till politikerna och till politiska beslut. Och som alltid i en demokrati vilar också ett ansvar på befolkningen som valt de politiker som fattar besluten.

Vilka är då dessa förödande beslut?

Vi kan börja med att vi gått på den blåsning som så många andra länder gjort med USA och England i spetsen i början av 1980-talet. Nyliberalismen. En ekonomisk “teori” som har sitt ursprung i tanken att man skall använda egoismen som drivkraft och därigenom få allt i samhället att fungera och fungera så mycket bättre. Man överlämnar helt enkelt så mycket makt som möjligt till egoismen och därmed till den enskildes omättliga begär efter pengar och ännu mer pengar. Och till den abstrakta och själlösa MARKNADEN.

Konsekvensen har blivit ofta ogenomtänkta och dåligt utredda och okritiskt genomförda privatiseringar, budgetnedskärningar och skattesänkningar. Samhället minskar successivt sitt ansvar för det rättvisa och solidariska samhället. Och den allmänna förbättring som skaparna av den ekonomiska “teorin” förutspådde har visat sig vara väldigt långt ifrån den verklighet som snart följde och successivt ledde till allt större orättvisa.

Några få blev snabbt väldigt förmögna och blev därmed också starka förespråkare för fortsatt nyliberalism. Samtidigt samlade de på sig stora förmögenheter som växte av egen kraft (läs gärna min artikel “r>g” på annan plats på min hemsida).

Medan det som skulle sippra ner till ALLA genom dessa ekonomiska “framgångar” uteblev så gott som helt. Fler har blivit fattiga och de som redan var fattiga har blivit ännu fattigare. Siffrorna ovan talar sitt tydliga språk.

Den här utvecklingen har nu pågått i mer än tre decennier i Sverige och vi är nästan “bäst i klassen” på att sänka skatter, privatisera, minska statsutgifter, avskaffa kapitalskatter och snåla på välfärden. Vi har inte dragit fördel av vår EGEN VALUTA (en så kallad fiat-valuta) utan i stället satt upp ett ekonomiskt ramverk som innebär mer eller mindre ständig åtstramningspolitik i både goda och dåliga tider. Vi har satt ett konstlat ränte-tak i stället för att sörja för full sysselsättning. Samtidigt sänker vi bidragen till dem som verkligen behöver. Förståeligt med tanke på kostnaden för att ha 500,000 outnyttjade arbetskraftsresurser. Oavsett arbete eller ej behöver ju faktiskt även dessa människor tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen till sig själva och sina barn. Det utgår jag ifrån att ingen motsätter sig!

Egoismen och jakten på pengar och vägen mot den så kallade “nattväktarstaten” har samtidigt lett till att vi inte varken investerat i eller underhållit vårt lands infrastruktur under de senaste decennierna och har betydande underhållsskulder både här och där. Men dessa visar vi inte i våra “lysande” statsfinanser.

Varför har det då blivit så här?

En del av förklaringen ligger i att Nyliberalism och högerpolitik passat och passar så bra ihop. Det pekar i praktiken bakåt i tiden till den tid då makten låg hos jordägarna och de förmögna och folket var deras tjänare. Vi gjorde slut på detta i början på förra seklet och byggde upp ett av världens mest jämlika länder. Ett bygge som var mycket framgångsrikt fram till runt 1980 när det började ifrågasättas. Vi hade fantastiskt bra skola för ALLA. Vi hade sjukvård i världsklass för ALLA. Vi hade en värdig äldrevård för ALLA. Vi hade för sin tid modern infrastruktur i gott skick och i samhällets regi.

Vi hade kort sagt ett väl fungerande SAMHÄLLE FÖR ALLA.

Varför har det då gått som det gick?

Det hände ju inte över en natt. Snarare över ett antal decennier. Nyliberalism och jobbskatteavdrag, valfrihet och privatisering liksom “skadliga” skatter var nyckelord i den propaganda som lurade ut oss på avvägar. Marknadens evangelium ett annat omhuldat fenomen. “Marknaden löser allt till det bästa för alla”.

Så blev det nu inte, vilket siffrorna ovan tydligt illustrerar.

Men det var inte bara högerkrafterna som var förkämpar för och trodde så starkt på nyliberalismen (som ju också i hög grad gynnade åtminstone en liten klick av deras egna väljare). Även våra svenska Socialdemokrater ifrån sin kanslihushöger och framåt gick på samma mina. Och har vad det verkar ännu inte tillfrisknat.

För att komma till rätta med situationen kommer vi att behöva ta krafttag. Vi behöver återta ansvaret för ALLAs vår välfärd i samhällets regi på bästa sätt. Vi behöver minska löneskillnaderna, framför allt behöver de lägsta lönerna höjas medan vi behöver bli mer återhållsamma med orimliga löneskillnader. Vi behöver ta ut skatter efter bärkraft i den omfattning som behövs för att finansiera ett fungerande samhälle. Vi behöver återinföra kapitalskatter, arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt på de högsta beloppen och de dyraste fastigheterna. Läs mer i den ovan nämnda artikeln här på hemsidan r>g”. Jag har även skrivit en hel del om detta i min bok “Sveriges väl – är Sveriges val”.

Jag tror att med ett fåtal undantag är det inte många som tycker att den redovisade samlingen av siffror i början av den här artikeln är särskilt aptitlig för ett land som gjort sig känt som ett av de mest jämlika och med vad man kan kalla ett starkt samhälle som omfattar och därmed gynnar ALLA.