Satsa på framtiden - och visa vägen

Många har nog sett en leende finansminister glatt kungöra att “reformutrymmet är slut, både nu och för nästa mandatperiod”.

Varför låter det så?

Jo, hon vill göra sken av att det inte spelar roll vilken regering vi får och att det inte kommer att hjälpa att rösta på en vänster som vill bygga upp landet för att det finns ändå inga pengar. Alltså liksom valfläsket som nyligen delats ut med dessa “absolut sista pengar” är det ren och skär valpropaganda.

Är det då sant att pengarna är slut?

Nej, pengarna tar inte slut för ett land som har en egen så kallad fiat-valuta. Det har Sverige. Och det gäller så länge vi inte ger oss in i Euro-samarbetet vilket vi verkligen hoppas att vi slipper. Det begrepp som Svantesson rör sig med, “reformutrymmet” är egentligen väldigt diffust. Om vi håller fast vid det finanspolitiska ramverket, vilket i sig inte är tvingande av annat skäl än politiska beslut, beslut som kan ändras över tid, har vi stor rörelsefrihet. Om vi moderniserar ramverket och tar hänsyn till VAD vi använder eventuella framtida “underskott” till så har vi ännu större frihet.

För att bli extra tydlig med vad pengar är så vill jag påpeka att det finns inget direkt samband mellan skatteintäkter och statens eller samhällets samlade budget. De pengar som behövs för att sätta hjulen i rullning, investera och anställa människor, kan alltid frigöras om det finns människor att anställa och om det finns naturresurser att använda för investeringar. Skatterna är pengar som samhället samlar in av väsentligen två skäl, att balansera efterfrågan och för att sörja för att inte ojämlikheten skall skena. I det perspektivet är kapitalskatterna de kanske viktigaste skatterna.

Eftersom det drivits mycket nyliberal politik i Sverige under mer än tre decennier har vi olyckligtvis ackumulerat väldigt mycket kapital i privata händer, miljardärer och mångmiljonärer, samtidigt som en allt större del av befolkningen, både barn och vuxna, blivit fattigare. Vi har också försummat vård, skola och omsorg och privatiserat sönder betydande delar av välfärden som kan sägas ha stått på topp kring 1980.

Vi skall fortsättningsvis tala om goda och dåliga investeringar för framtiden.

Goda investeringar som till stora delar finansierar sig själva eller till och med överfinansierar investeringen på kortare eller längre sikt. Hit hör att skapa arbetstillfällen och efter behov utbilda människor för att komma in i arbetslivet. Om man anställer i den privata sektorn eller i den offentliga sektorn spelar mindre roll. I båda fallen sparar man in bidrag till människor som trots allt måste försörjas, samtidigt som man ökar efterfrågan och också skatteintäkterna. Beräkningar visar att man även med försiktiga antaganden återfår så mycket som 90% av lönekostnaden och att det kan bli ända upp till 115%. Det kallas att aktivera reella resurser, i det här fallet arbetskraft.

Dåliga investeringar späder på den globala finansmarknaden. Till det senare hör skattesänkningar och allehanda bidrag till de redan förmögna. Dessa extra pengar går inte till konsumtion i någon större omfattning och får således inte hjulen i samhället att rotera snabbare. De späder däremot på kapitalet som snurrar med nära ljusets hastighet mellan olika börser i hela världen och bidrar till att bygga upp de finansbubblor som vi sett spricka cirka vart sjunde år. Finansbubblor som står samhället dyrt och som i slutändan betalas av oss vanliga löntagare och pensionärer, medan banker och superrika går i det närmaste oskadda genom de egenförvållade kriserna.

Det vi nu behöver är att återuppliva Keynes teorier och Wigforss envisa arbete med att bygga upp ett Sverige för oss alla. Nyliberalismens utlovade “trickle down” har bevisat sig inte alls hålla vad den lovade.

Jag flikar här in ett litet avsnitt ur “Ekonomihandboken” av Ehrenberg och Ljunggren”, ett avsnitt som mycket väl beskriver vad som är goda investeringar och vad som är dåliga.

“I mitten av 70-talet blev det stopp. Världsmarknaden slutade växa, vi fick kris på kris.

Efter några år ledde dessa kriser till stora politiska förändringar i varje land som alla handlade om att vinsternas andel skulle öka på övriga sektorers bekostnad. Man hävdade att bara om kapitalismen låter de som har pengar och förmögenheter få mer genom ökade vinster skulle dessa använda sina pengar på ett sådant sätt att det gynnade alla. Det fungerade inte.

Det är inte så förvånande. Tesen om vinsterna som motor i ekonomin är lika gammal som kapitalägandet, men redan på 30-talet slog ledande ekonomer hela det resonemanget sönder och samman. Internationella ekonomer som John Maynard Keynes, Ernst Wigforss, Bertil Ohlin (sedermera ledare för folkpartiet, nuvarande liberalerna) John Kenneth Galbraith och den för ekonomistudenter kände läroboksförfattaren Paul Samuelson visade i stället att det viktiga var att få marknaden att växa genom att politiken såg till att mer av samhällets resurser användes. Om lönerna ökade så ökade konsumtionen. Om den offentliga sektorn växte, lånade upp eller beskattade de pengar som den rika delen av samhället inte använde, så ökade investeringar och marknaden. Det offentliga kunde göra långsiktiga investeringar som de privata inte ville.”

Den viktiga slutsatsen är att vi inte har slut på varken pengar eller reformutrymme. Så länge vi håller oss inom ramarna för goda investeringar. Arbete åt alla, fungerande välfärd, rättvist och lika för alla, bättre och rättvist miljöarbete, renovera och stärka sönderfallande infrastruktur, återuppbygga vårt försvar. Det finns mer, men det har ett gemensamt, det skapar fler arbetstillfällen och det kommer därmed också att minska ojämlikheten. Här är skatterna också en viktig del. Vi behöver ett mer solidariskt och rättvist skattesystem. Det får inte straffa de fattigaste och det är heller ingen mening med att orättvist gynna de förmögna.

Sverige sitter tillsammans med många andra av våra grannländer i samma rävsax. Där höger, extremhöger och främlingsfientliga partier gör framsteg för att vi misslyckats med den nyliberala politiken. Vi har egentligen vetat i närmare hundra år, sedan 1930-talet, att den inte fungerar, ändå har vi försökt. Samtidigt har vi prövat Keynes och Wigforss under många årtionden i Sverige i mitten av 1900-talet – och det fungerade.

Vad vi såg tydligt under denna period var att det var konsumenterna, vi medborgare, och samhällets investeringar som drev tillväxten och gjorde hela Sverige och oss alla rikare. Kapitalet var det som sedan tog över och produktifierade utvecklingen och innovationerna och också gjorde detta alldeles utmärkt. Men det var inte där vi såg den stora riskvilligheten. Det mest uppenbara exemplet är USAs rymdprogram, att komma till månen före 1969, som lade grunden till den snabba utvecklingen inom mikroelektronik, datorer och den IT-värld vi upplever i dag. Ett annat exempel är den medicinska utvecklingen med både cancermediciner och vacciner mot snart sagt det mesta, där grundforskningen kommer från samhällsfinansierad forskning.

Låt oss därför här i Sverige “Satsa på framtiden – och visa vägen!”

Referenser:

Sven-Eric Liedman, “Tidens smala näs”

Oskar Brandt, “Liedman beskriver dystopiernas frammarsch” Tidningen Rörelsen 2025-04-04

Oskar Brandt, “Lögnen om statens pengar bröt sönder folkhemmet” Dagens arena

Oskar Brandt, “Ekonomiskt feltänk” Folket i Bild/Kulturfront nr6/7 2025

Oskar Brandt, “Överlevnad – för samhället och människorna”

Stephanie Kelton, “Underskottsmyten”

Mariana Mazzucato, “Entreprenörsstaten”

Thomas Piketty, “Kapitalet i tjugoförsta århundradet”

Ehrenberg och Ljunggren, “Ekonomihandboken”