Sämre, dyrare och mer ojämlik sjukvård

Jag har läst John Lapidus båda böcker, “Healthcare privatization through neoliberal newspeak” och “Den sjuka debatten”. Båda böckerna är mycket välskrivna och med lätt begripligt språk trots den rätt komplexa verklighet som framkommer. Jag vill börja med att rekommendera läsning till envar som vill veta mer om vad de senaste decenniernas förändringar av svensk sjukvård har betytt.

Det som tydligt framkommer är att vi i princip har kommit att ersätta ett homogent och rättvist sjukvårdssystem finansierat av offentliga medel, Landstings/regionskatt kompletterat med statliga bidrag som utfyllnad, med två eller till och med nästan tre olika parallella system. System som möjliggör för väldigt många att skaffa sig förtur till vården, även till den publikt finansierade.

Det finns anledning att inleda med att påminna om svensk sjukvårdslag:

1 § Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

2 § Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa.

De förändringar som kommit att ske med den nya multipla sjukvårdsorganisationen innebär tydliga avsteg från sjukvårdslagens tydliga formulering om vård efter behov och oberoende av plånbok, lika för alla.

Vad som hänt kan sammanfattas i några punkter:

Ett antal privatägda sjukhus i aktiebolagsform har kommit att etableras eller tillkommit genom utförsäljning av befintlig offentlig verksamhet. Detsamma gäller specialistkliniker och vårdcentraler. Dessa enheter drivs i aktiebolagsform, således med vinstintresse. De har samtidigt kommit att bli handelsvara och har i en del fall redan sålts vidare till internationella investerare.

Ovannämnda sjukhus och vårdcentraler finansieras dels genom att utföra vårduppdrag åt den publika regionala verksamheten som därvid betalar för besök på de privata enheterna, dels genom att enskilda, eller grupper av enskilda ansluter sig till dessa vårdgivare, antingen privat eller via exempelvis sin arbetsgivare eller sin fackförening.

Till detta kommer att försäkringsbolagen inte sällan står för denna anslutning av potentiella patienter till dessa privata vårdgivare. Villkoren för dessa anslutningar är ofta förknippade med olika villkor och även krav på snabb tillgång till både primärvård och exempelvis operationer, cancervård eller andra ingrepp. På så sätt kan ett stort antal medborgare köpa sig före i kön, vilket INTE är förenligt med Hälso- och sjukvårdslagen. En lag som alla parter ständigt ändå upprepar att man står bakom. Men det är inget annat än en läpparnas bekännelse.

Som om inte detta vore nog så leder vårdgivarnas lönsamhetskrav till att dessa naturligtvis försöker debitera det som går till respektive region, varför regionerna måste bygga upp en byråkrati, både för att fastställa och upprätthålla och förhandla prislistor för det otal möjliga fall av behandling som kan uppstå. För att sedan förvissa sig om att de inte överdebiteras behövs därutöver kontrollanter, ytterligare byråkrati.

Detsamma gäller försäkringsbolagen som, liksom försäkringsbolag alltid gör, föreskriver både begränsningar och undantag i sina sjukförsäkringar. Det gäller både begränsning om vilka försäkringstagare man godtar och vad man står för. Ytterligare en kontrollapparat.

Vad vi ser här är att systemet som vi nu skapat i Sverige kräver mer resurser och kostnader. En betydande del av den personal som behövs för kontroller och prissättning och bedömning hos både regioner och försäkringsbolag är sjukvårdspersonal eftersom deras kompetens behövs. Sjukvårdspersonal som borde arbeta inom sjukvården.

Det här är numera inte bara en liten klick människor som omfattas av dessa system som ger dem förtur. Det är idag mellan sju och åttahundra tusen personer eller runt 15 % av befolkningen i arbetsför ålder. Alla dessa har förutom tillgång till den allmänna publika vården samtidigt som den premie som betalas är till del avdragsgill förmån och således minskar skatten för den som är ansluten till den privata gräddfilen.

En avvikelse som tål att påpekas är att försäkringsbolagen inte sällan kräver läkarundersökning för att godta försäkringstagare. Alternativt tar ut högre premie av personer med mer riskfullt arbete eller avvisar vissa med exempelvis hjärtproblem eller kroniska sjukdomar. Man accepterar inte gärna eller debiterar en högre premie för människor i arbetaryrken.

Allteftersom privatiseringen av svensk sjukvård har fortgått har åtstramningspolitik och högermajoritet i riksdagen medvetet minskat anslagen till den gemensamma publika vården. Detta är som det verkar helt medvetet och med syftet att vi i Sverige skall närma oss ett sjukvårdssystem liknande det som finns i USA och som är långt mer än dubbelt så dyrt per capita som vår publika sjukvård före dessa kaosartade privatiseringsingrepp. Då skall vi komma ihåg att i USA står en stor del av befolkningen mer eller mindre utanför sjukvården eftersom man själv förväntas betala, alternativt att arbetsgivaren betalar. Detta trots Medicare och Medicaid som ju ifrågasätts av Trump och republikanerna. Det finns många som på sin höjd har livräddande sjukvård i akuta situationer. I annat fall måste man kunna uppvisa att man betalat för sig.

I ljuset av det som skrivits redan ovan är det lätt att förstå både att den sjukvårdspersonal vi har i många fall riskerar att gå in i väggen och att köerna till för oss vanliga människor utan dyra försäkringar kan bli omänskligt långa.

Efter denna långa beskrivning av privatiseringens konsekvenser vill jag särskilt påpeka att den personal vi möter inom det som är kvar av den publika sjukvården uppvisar utmärkt kompetens, engagemang och vänligt bemötande enligt min och min familjs erfarenheter.

Att vända utvecklingen är nödvändigt om vi vill leva upp till den svenska Hälso- och sjukvårdslagen, vilket jag faktiskt tror att en stor del av svenska folket faktiskt vill, behöver vi vända utvecklingen NU! Det blir svårare för vart år som går.

Om ni vill ha en utförligare och mer vetenskaplig inblick i det som pågår, läs då John Lapidus båda böcker som jag nämner i inledningen.