Privat eller offentligt

Svaret på frågan om privat eller offentlig regi är inte ja eller nej!

Svaret är “Det beror på”.

Och vad beror det då på?

Frågeställningen om privat eller offentlig regi är en frågeställning som ofta återkommer. Många vill att så mycket som möjligt skall skötas av det offentliga, medan andra vill att så mycket som möjligt, nästan allt skall skötas av den privata sfären. Jag vill påstå att ingen har rätt.

I en väl fungerande blandekonomi bör man skilja på privat och offentligt utifrån vad som dels erbjuder sann konkurrens mellan olika alternativ och det som inte gör det, dels genom vilka mänskliga behov en viss tjänst eller produkt fyller för användaren? Man kan fråga sig om det gäller ett sant kundförhållande där det verkligen finns ett val.

Kan användaren verkligen anses vara en kund med ett fritt val och kan användaren värdera produkt eller tjänst innan beslut att konsumera densamma fattas? Om användaren kan göra denna värdering kan tjänst eller produkt anses lämpad för att marknadsföras på en konkurrensutsatt marknad. I det fall det är svårt eller ibland till och med omöjligt att göra denna värdering kan det i de flesta fall anses fördelaktigt om produkt eller tjänst tillhandahålles på effektivast möjliga sätt till alla som behöver tjänsten. Områden som passar in på denna senare kategori är till exempel polis, försvar, sjukvård, skola och äldreomsorg. Polis och försvar behöver knappast någon närmare precisering.

När det gäller sjukvård vet man egentligen inte alls vad som kan bli aktuellt att konsumera förrän sjukdomstillståndet inträffat och då är det ofta bråttom eller till och med akut. I ett mänskligt samhälle bör därför sjukvård finnas att få utan omständliga valprocedurer och i hela landet för alla. Det får inte bygga på ett försäkringssystem där sjukvård följer med anställning eller kräver att alla har en egen sjukförsäkring. Det är och skall vara ett samhällsansvar.

Det är också vad svensk sjukvårdslag stipulerar.

Beträffande skola så är det en för alla mellan 6 och 15/16 år obligatorisk företeelse. Nio eller tio års skolgång är knappast något som går arr reklamera om den inte blev tillfredsställande och i enlighet med skollagen. Därför bör det anses självklart att samhället tillhandahåller sådan skolgång av god kvalitet och som uppfyller kraven enligt svensk lag för alla utan undantag. Konkurrens och privatisering i detta fall riskerar med största säkerhet leda till att det skapas bättre och sämre skolgång och där valfriheten därför inte kan bli annat än en villfarelse. Sverige är idag ensamma om att sälja ut skolsystemet till inhemska och internationella kapitalister och investerare.

När det gäller åldringsvården kan man möjligen se en skiljelinje mellan åldringar som själva kan bedöma sitt eget behov och välja olika alternativ och vid missnöje byta eller avstå. För äldre som till följd av olika sjukdomar som ju många drabbas av på äldre dar gör dem oförmögna att själva göra ett val bör vi se det ses som ett viktigt samhällsansvar att dessa åldringar garanteras en värdig omvårdnad oavsett ekonomi och utan att sådan verksamhet drivs av vinstintresse.

Slutsatsen blir att den BÄRANDE sektorn I största möjliga mån bör vara del av det offentliga och fri från vinstintressen. Medan den NÄRANDE sektorn bör ges goda möjligheter att utvecklas, inte minst genom framtidsinriktade satsningar från samhällets sida,