Pengarna eller livet

Pengarna eller livet, ett gammalt slitet uttryck från brottets värd. Det kunde höras från såväl gamla filmer med brottstema som från småpojkar som lekte tjuv och polis. Men uttrycket kan i högsta grad ha sin giltighet i dagens samhälle.

Vad är det vi äldre liksom de som är yngre och de som växer upp idag har att ta ställning till?

Är det inte just pengarna eller livet?

Många unga idag svarar på frågan vad de vill bli när de blir stora. Ett mycket vanligt svar verkar vara: “Jag vill bli rik”. Det är inte att de vill ha ett spännande och intressant jobb, att de vill bli ingenjör eller jurist eller läkare. Att bli rik är det viktigaste. Och är det några yrken som kommer upp så är det fotbollsproffs eller berömd artist. Sådant som vi nog alla egentligen förstår att det är alltför få som kan bli för att alla skall kunna hoppas på att lyckas gå den vägen, hur glamoröst det än kan verka.

Varför har det blivit så? Varför är det så mycket fokus på att bli rik?

Man kan kanske inte säga att det inte förekom även för 50-60 år sedan att man fick det svaret, att man ville bli just rik. Men det var helt klart mycket mer nyanserat.

Men jag är övertygad om att det är mycket mer en tidsanda som gjort svaret “jag vill bli rik” till ett förstahandsval för många. Vi ser dagligen hur vissa blir ofantligt, närmast omoraliskt rika, medan många blir fattigare och många barn och unga tvingas växa upp i fattigdom. Vad är då naturligare än att man önskar att man blev rik? Samtidigt ser man all den överdådiga konsumtion som ju inte är direkt osynlig. Flådiga bilar, gärna sportbilar, dyra klockor och smycken, dyra märkeskläder som en del kompisar har råd med (deras föräldrar alltså).

För sisådär 50-60 år sedan var det många fler svar som ledde mot olika yrkesdrömmar och mot att bli kär, bilda familj och kunna försörja sig på något som man tyckte verkade (någorlunda) intressant och roligt och som man kanske också kände att man hade fallenhet för. Oavsett vilket så är det ju ändå där det rent statistiskt måste sluta för de allra flesta. Och man vile bli läkare, sjuksköterska, lärare, ingenjör, uppfinnare, polis, elektriker….

Men det är ju det som är livet!

Livet är ju som bäst när man har kärlek, en familj, barn och goda vänner. Om man därtill har ett arbete och arbetskamrater. Om man har en lön som man kan försörja sig själv och sin familj på och att man känner både att man gör nytta och bidrar i det samhälle man lever i och tycker att det man gör är intressant och kanske till och med roligt. Då har man det bästa i livet.

Om man däremot bara är uppfylld av att bli rik för att kanske kunna köpa dyra bilar och andra statusprylar är risken stor att livet passerar medan man försöker bli rik eller kanske i enstaka fall lyckas och sedan konsumerar ohejdat eller som Joakim von Anka bara “badar i pengar”.

Visst kommer en del att bli både rika och snuskigt rika med för den delen. Men det är oftast en följd av att man faktiskt gör något som man gillar att göra och som man har bra förutsättningar att bli alldeles väldigt bra på. Det kan vara inom musiken, inom sporten, som skådespelare, som uppfinnare och mycket mer.

Men att bara vilja bli rik är inget jobb i sig som man blir varken lycklig eller rik av.

Tyvärr ska vi kanske säga, har den nyliberala ekonomiska ordningen som starkt bidragit till att dra isär samhället lett till allt större ojämlikhet eldat på “idealet” eller “drömmen” att bli rik. Fullt förståeligt för den som växer upp och upplever att familjen får det allt sämre, medan andra får det nästan oändligt mycket bättre (ekonomiskt). Avståndet mellan fattig och rik har ökat. För många gör det att förändring känns alltmer ouppnåelig. Man får svårt att se och föreställa sig en bättre framtid.

När Sverige var mer jämlikt var det i det närmaste självklart att man skulle kunna nå sina mål med studier, intressanta arbetsuppgifter och en därtill motsvarande skälig lön. De allra flesta levde i samhällen med blandad demografi, unga och gamla, arbetare och tjänstemän, mindre segregerat, där denna process pågick ständigt och givetvis också ingav hopp för framtiden för oss alla – ja, jag är så gammal att jag växte upp i “Det fina Sverige” som vår drottning så välfunnet uttryckte det. Med en lång period med runt 2 % arbetslöshet var dessutom förutsättningarna att man verkligen skulle få ett jobb väldigt goda om man bara ansträngde sig och försökte.

Min far föddes i Jämtland på ett torp yngst av åtta syskon. Han försörjde sig som skogsarbetare från 13 års ålder efter 6-årig folkskola och kom till Stockholm under mellankrigstiden där han arbetade som grovarbetare. Genom studier på folkhögskola, delvis på kvällstid, och ingenjörsutbildning på Stockholms Tekniska Institut (också huvudsakligen kvällsstudier) blev han slutligen arbetsledare för både väg- och husbyggen i Stockholm med omnejd.

Själv växte jag upp i Farsta och kunde förverkliga min dröm och disputerade i fysik vid Tekniska Högskolan i Stockholm vid 26 års ålder. Med det system av lån och bidrag som då etablerats för högre studier fanns inga hinder för den som ville och kunde studera. Det var även det just en del av “Det fina Sverige”.

Jag valde livet och har alltid kunnat försörja mig själv och min familj – och det har varit ett bra liv så här långt…

Om jag finge välja en gång till skulle jag tveklöst åter välja LIVET framför pengarna!

Det är ett samhälle med sådana värderingar vi behöver sträva efter. Ett samhälle där vi ser till människorna och livet, människornas liv, och ser pengarna som precis vad de är, ett medel för att möjliggöra livet, en praktikalitet som vi också måste förstå att den måste fördelas mindre ojämnt så att alla får möjlighet att just LEVA. Men det gäller också alla människors möjlighet att bidra till samhället genom att de får möjlighet till utbildning och att de kan få ett arbete.

Idealet som sprids till befolkningen, och framför allt inte till den uppväxande delen av befolkningen, får inte fortsätta att vara pengar och att bli snuskigt rik. Det måste bli att vi ALLA, liksom våra barn och ungdomar, skall ha rätt till och plats att leva ett värdigt liv. Men för detta krävs ett jämlikare och mindre segregerat samhälle än det vi ser idag.