Ojämlikhetens pris eller två sidor av samma mynt

Jag har redan skrivit ett flertal artiklar under det samlande begreppet Ojämlikhetens pris. De återfinns här på hemsidan och behandlar olika aspekter av de konsekvenser ojämlikhet och växande ojämlikhet leder till. De allra flesta fenomenen fokuserar på hur livet ter sig och utvecklas för dem som hamnar i växande fattigdom samtidigt som samhället “i genomsnitt” blir allt rikare. Det innebär naturligtvis att det finns de som blir rikare. I fallet Sverige visar det sig att den rikedomen inte är så särskilt jämnt fördelad heller. Sverige har rusat i grenen ojämlikhet och är idag det femte mest ojämlika landet av de rika länderna mätt som Gini-koefficient gällande förmögenhet.

Tyvärr måste vi konstatera att antalet fattiga liksom antalet barn som idag lever i fattigdom har ökat dramatiskt under senare år. Se även min artikel “Siffror som talar till oss” här på hemsidan.

Oavsett vad man tycker om fenomenet kan man i vilket fall som helst förstå att unga som inte nått den mognad som behövs för att ta ställning på ett fullt ut förnuftigt sätt och som är desperata kan lockas till både det ena och det andra. Föräldrarna kan vara arbetslösa eller ha osäkra inkomster, kanske oroar sig för att bli vräkta och har svårt att få pengarna att räcka till både mat och kläder till sig själva och barnen. Då kan det vara svårt att tacka nej till ett erbjudande om 50,000 eller 100,000 för ett till synes “enkelt. uppdrag”. Man kan till och med se en möjlighet att “hjälpa till” i familjen.

Men det här är inte det enda problemet. Myntet har liksom de flesta mynt också en baksida och det är den det skall handla om den här gången.

Ojämlikhet behöver inte bara behöva fler fattiga och fattigare fattiga. Det innebär också att pengarna hittar hem någon annan stans. Och det kan bli som det blivit i Sverige och som det är i exempelvis USA där en del blir verkligt superrika och miljardärer.

Det visar sig då liksom för barn och unga som lockas till straffbara handlingar i desperation att även en mindre del av dessa superrika tror sig stå över andra människor. Att demokratin inte gäller dem. Att de med sina pengar förutom att investera och utveckla företag eller på annat sätt förmera sin rikedom också tar sig frihet att påverka politiken. De finansierar lobbyverksamhet som skall göra det ännu enklare att bli ännu rikare. Med nyspråk försöker de via “ombud” som tankesmedjor och nätpropaganda motarbeta demokratin.

Demokrati är i sig inte så enkelt och för att förstå vilken politik som är till fördel för en själv och medmänniskorna behövs en hel del kunskap och insikter. Tyvärr är det många som har svårt att försvara sig mot propaganda som låter ofta både förnuftig och bra. Men som i själva verket kanske både leder till ökad fattigdom och ökad arbetslöshet. Kanske sämre lön och sämre skola eller sämre äldrevård eller sämre sjukvård för flertalet. Medan en minoritet och givetvis då de allra rikaste själva “roffar åt sig” även här.

Sådana “finansiella monster” är inte representativa för alla som lyckats och blivit rika, men de som slår över på det här sättet är ett allvarligt hot mot demokratin. Musk är ju liksom en del andra amerikanska superkapitalister tydliga exempel. Man betalar stora summor för att stödja politiker som vill besluta till ens egen fördel. Och man betalade mycket till Zohran Mamdanis motståndare för att motarbeta en verklig “folkets kandidat”. Lyckligtvis får man väl säga var Mamdani liksom demokratin motståndskraftig i detta fall och Mamdani tillträdde som borgmästare i New York den 1 januari i år. VI får önska honom lycka till med en agenda för folket.

I Musks fall ser man också en vilja att påverka politiken även i andra länder. Vi behöver därför vara både kritiska och observanta.

Vi har dessvärre, även I Sverige, en del superrika som saknar respekt för demokratin och anser att just deras åsikter skall styra landet, tvärt emot vår demokrati, “en röstberättigad, en röst”. Exempelvis är den rätt välkände nätpropagandisten Henrik Jönsson finansierad av en handfull anonyma rika finansiärer för att fylla nätet med propaganda för att bland annat skydda privatiseringen av skolor och sjukvård med sitt nyspråk och sådant som “låter bra”. Även arbetsgivarnas så kallade tankesmedja Timbro kommer ibland med hårresande utspel när det gäller att förändra den så framgångsrika och jämlika välfärd inklusive fri utbildning som varit en av de viktigaste framgångarna bakom Sveriges positiva utveckling.

Som väljare måste vi vara beredda på att värja oss och se igenom det nyspråk som används för att driva propaganda för en fortsatt ökning av ojämlikheten och samtidigt berikande av de redan rika och superrika på alla andras bekostnad!