Ojämlikhetens pris - Brott och Straff

Det här är min andra artikel om Ojämlikhetens pris. Den här gången kommer det att handla om sambandet mellan ojämlikhet och brott och straff. Liksom i tidigare artikel om missbruk och psykisk ohälsa bygger artikeln till del på böckerna “Jämlikhetsanden” och “Den inre ojämlikheten” av forskarna och författarna Wilkinson och Pickett.

Det är två faktorer som verkligen sticker ut när man betraktar ojämlikhet och brott och straff. Det är mordfrekvensen, det vill säga antal mord på capita och år respektive antal personer i fängsligt förvar, också per capita.

Mer ojämlika länder har generellt mer repressiva straff, långa fängelsetider även för brott som bedöms som ringa i mer jämlika länder. Brottslingar som också anses av både psykologer och brottsforskare som personer med en relativt god prognos att kunna “rehabiliteras” från den brottsliga banan får ofta långvariga fängelsestraff. Frances Crook, ansedd som världens bästa kriminolog, liksom ett stort antal andra brottsforskare är tydliga med att som Crook uttrycker det, “Repression funkar inte för att stävja brott, och särskilt inte ungdomsbrottslighet”.

Vad repression och hårda långa straff leder till är behov av fler och fler fängelseplatser, undandragande av potentiellt arbetsdugliga (unga) människor från arbetsmarknaden och samtidigt förstöra dem för kanske resten av livet.

När Sverige var mer jämställt hade vi och har i viss mån fortfarande en syn på “straffet” som en möjlighet till bättring, yrkesutbildning och i bästa fall en framtid för unga brottslingar. Detta håller nu på att, parallellt med en systematisk ökning av ojämlikheten med flera decennier av högermajoritet i svensk riksdag, successivt övergå i en ny riktning som bygger på hårdare straff och förvaring (så länge som möjligt). En konsekvens ser vi i nuvarande regerings förtvivlade sökande efter fler fängelseplatser. Sambandet framgår tydligt i bilden nedan.

Sverige intar som synes en blygsam plats, vilket naturligtvis är positivt. Då skall vi lägga märke till att data avser tiden före bokens tryckning (och vid tiden för då forskarna utförde sitt arbete) 2009, dvs för mer än 16 år sedan. Mycket har hänt i Sverige och även i andra länder när det gäller ökande ojämlikhet sedan dess och det verkar närmast vilja accelerera.

Resan mot ökande ojämlikhet har pågått i de flesta så kallat rika länder under lång tid och i ledningen har vi sett främst USA och Storbritannien med Reagan och Thatcher som pådrivare av nyliberalism och privatisering och vägen mot det anorektiska samhället (“nattväktarstaten”) med större privata förmögenheter, minskad välfärd, ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor och fler fattiga och fattigare människor.

Hur har då brottsfrekvensen påverkats?

Ja, vanliga egendomsbrott har nog i stort fortsatt som förut. Drogrelaterad brottslighet har ökat i spåren av ökad droganvändning och ökad psykisk ohälsa till följd av stress och hets för många yrkeskategorier, inte minst inom välfärdssektorn till följd av allt knappare resurser. Det som verkligen sticker ut i den statistik som visas av forskarna är mordfrekvensen. Se diagram nedan.

USA sticker ut ordentligt medan övriga länder lägger sig ganska väl efter regressionslinjen. Enligt forskarna som försökt hitta andra orsaker som till exempel vapentillgång, förändrat narkotikamissbruk eller förändringar i polisens sätt att arbeta är det ingenting som så tydligt som just ojämlikhetens, både nedgång och uppgång vara det som följer tydligast hur mordfrekvensen både sjunker och stiger i de länder man haft data för sådana jämförelser.

Just mord är ett rätt speciellt brott. Det kan ju vara både välplanerat och väldigt spontant. Det tycks finnas ett stort förklaringsvärde i människor, främst unga män som på något sätt kommit på kant med människorna och samhället och som haft en svår uppväxt, mobbning, skilsmässor, missbruk i familjen eller en besvärlig och mindre lyckosam skolgång. Långt ifrån alla utvecklas till sådan aggressivitet att de för den skull är beredda att mörda, varken spontant eller överlagt. Men i den population som utsätts för någon eller flera av dessa faktorer verkar det finnas ett antal och ju större denna population är desto fler som utsätts för dessa förhållanden, desto fler kan vara beredda att gå så långt som till mord, inte sällan för att hävda sig. Det verkar också kunna vara en förklaring till att mordfrekvensen sticker ut i mer ojämlika samhällen.

Vad är då “medicinen” mot överfyllda fängelser och ungdomar som är beredda att mörda?

Enligt forskare och kriminologer är det INTE mer repressivitet, längre och hårdare straff. Inte att fängsla fler. Det krävs mer genomgripande förändringar i samhällsstrukturen. Vi behöver ta bättre hand om varandra och våra ungdomar inte minst. Bra skola, bra fritidsaktiviteter som alla har råd med, ett jämlikare samhälle.

Som hälsogeografen Danny Dorling uttryckt det om effekterna av den ekonomiska recessionen och de vidgade inkomstklyftorna på 1980-talet i Storbritannien:

“Det finns ingen naturlig nivå för mord… För att mordfrekvensen skall stiga i vissa områden … måste människor ha drivits till att känna sig mer värdelösa. Då blir det mer slagsmål, mer gruff, mer tumult, fler flaskor och fler knivar – och fler unga män dör… Detta är just de unga män som såg många av sina jämnåriga, uppvuxna under bättre förhållanden och i andra delar av Storbritannien, få bra jobb eller universitetsutbildning eller bådadera och bli rikare än någon grupp av liknande storlek i så ung ålder i den brittiska historien”.

Vi behöver upphöra med att se åtstramningspolitik och nyliberal “Laissez-faire” som ett godtagbart tillstånd. Vårt samhälle skall i såväl låg- som högkonjunktur ge plats åt alla utan undantag. För det krävs både väl fungerande social service och sociala skyddsnät. Det kräver också att vi inser värdet för alla av skatt efter bärkraft.