Lurar du dig själv?

Om du räknar med att aldrig bli sjuk, aldrig förolyckas så att du blir mer eller mindre arbetsoför, inte räknar med att bli gammal och orkeslös eller förvirrad, aldrig kommer att förlora jobbet och bli arbetslös, aldrig tänker skaffa barn, aldrig bli ensamstående med barn att försörja då skall du sluta läsa här.

Ni övriga som läser vidare, och speciellt de av er som röstar på partier som nu är i färd med att demontera och privatisera den svenska välfärden har all anledning att läsa vidare.

Vår svenska välfärd utvecklades på ett närmast sensationellt sätt fram till någon gång runt 1980. Vårt samhälle var tydligt präglat av trygghet, samarbete och solidaritet. Så många som möjligt skulle ha ett arbete att gå till och de som ville och kunde skulle få möjlighet att studera. Allt för vårt eget och samhällets bästa. Ingen skulle lämnas kvar i fattigdom, dåliga bostäder eller brist på mat och kläder till sig själva och till sina barn.

Ernst Wigforss, finansminister under början av efterkrigstiden ställde lite utmanande frågan “Har vi verkligen råd att inte arbeta?”

Därefter har mycket hänt. Och sammanfattningsvis kan man väl säga att trots att vår genomsnittliga rikedom ökat relativt stadigt så har mycket förändrats och samtidigt försämrats för det stora flertalet av oss här i Sverige. Samtidigt som det för en mindre del av oss blivit marginellt bättre eller möjligen blivit ungefär som förut. Det gäller dem som har fått betydande skattesänkningar, som i en del fall haft förmånen att få tillgång till privata sjukförsäkringar genom arbetsgivare eller rent utav haft råd att själva kosta på sig detta. Då har man sluppit fundera på att det blivit långa köer i den offentliga vården till följd av att de sänkta skatterna för vissa lett till ökande underfinansiering av vår gemensamma vård och annan välfärd.

Idag har ca 700,000 av Sveriges arbetsföra befolkning sådana privata sjukförsäkringar genom arbetsgivare eller fackförening. Vi övriga får snällt stå i kö. Detta bryter dessutom mot den svenska sjukvårdslagstiftningen som säger att alla skall ha rätt till och få vård efter behov och oberoende av plånbok. De som fått de största skattesänkningarna, mindre än 10 % av löntagarna och givetvis kapitalägarna, har ju därmed råd att själva kosta på sig en försäkring och därmed möjlighet att på olika sätt gå före i kön.

Besparingarna som betalar lägre skatteuttag drabbar brett, inte bara sjukvården utan också skola, förskola och äldrevård. Uppemot 20 % av dagens ungdomar går ut skolan utan fullt godkända betyg. Och många går samtidigt ut med mycket bra betyg och tror sig kunna klara prestigefyllda utbildningar, men blir besvikna när det visar sig vara glädjebetyg och det blir svårt eller rent av omöjligt att klara studierna. Detta är en följd av underfinansierad och till del också privatiserad skola, där dessutom delar av våra skattepengar blir vinst till skolkoncerner med ägare både inom landet och till utomrikes investerare. Skolorna har helt enkelt inte råd att ge det extra stöd som faktiskt krävs enligt den svenska skollagen. Och vissa skolor marknadsför sig med höga betyg utan att tänka på eller förstå att detta är en illgärning, både mot dem som får glädjebetyg och mot dem som skulle kunnat få en eftertraktad studieplats och själva skulle haft förutsättningar att klara av studierna. Och orsaken är i båda fallen ett skolsystem där delar av skolan har blivit ett geschäft där dessutom en del av våra inbetalda skattepengar hamnar hos riskkapitalister som vinst. Både en dålig idé och en dålig lösning.

Underfinansierad äldrevård och äldrevård med resultatkrav låter äldre och handikappade ligga utan tillsyn på grund av personalnedskärningar och de får inte den vård som krävs för ett värdigt liv. Ofta finns inte heller tid för någon nämnvärd social kontakt och samtal, det blir helt enkelt bara förvaring när besparingarna går för långt.

Och givetvis finns även här utmärkta privata alternativ för den som är förmögen.

De bidrag som funnits för att människor som blir sjuka eller förlorar sitt arbete, under kortare eller längre tid, skall kunna leva, betala hyra och betala mat till sina barn och sig själva och som varit anständiga och relaterade till tidigare lön eller ett rimligt existensminimum har både sänkts och förkortats under de senaste årtiondena. Lägre bidrag och kortare varaktighet vid arbetslöshet, sjukdom, längre eller kortare, den orättvisa karensdagen, allt bidrar till att människor i många fall inte har råd att vara sjuka, inte kan behålla bostad, tvingas sända hungriga barn till skolan och samtidigt fostra sina barn under sådana förhållanden att dessa lätt kan komma att känna hopplöshet inför sin egen framtid. Åtstramningspolitiken som drabbar både offentlig och privat verksamhet bidrar samtidig till att rycka undan arbetstillfällen och öka arbetslösheten.

Lovisa Broström citerar i sin bok “Medelklassen 200 år i samhällets mitt” en annan författare, engelsmannen David Boyle och hans bok “Broke: Who killed the middle classes?” och som handlar om varför den engelska medelklassen fått det sämre:

I Boyles svar på bok titelns fråga lägger han en stor del av skulden på medelklassen själv:

Att medelklassen trodde att en friare ekonomi skulle gynna dem själva innebar att de i längden underminerade sin egen position i samhället. Välpaketerad retorik om en friare marknad, att slippa bidra till de fattigare och att få fler valmöjligheter fick medelklassen att gå med på åtgärder som gynnade ytterst få – och inte alls dem själva.

Jag tror här att många känner igen parallellerna från den svenska högerns agitation.

Lovisa Broström skriver själv i bokens avslutning:

Som jag ser det är det uppenbart att merparten av medelklassen i ekonomiska frågor ligger nära arbetarklassen och fattigare grupper i samhället. Om man inte hänger upp sig på ytliga livsstilsskillnader eller på att staten skall subventionera ens fönsterputsning, utan i stället fokuserar på den grundläggande ekonomiska strukturen, finns goda förutsättningar för en ny form av klassolidaritet mellan arbetarklassen och medelklassen. En klassolidaritet som leder till gemensamt klassagerande kan också åstadkomma storverk.

Och jag är benägen att instämma, både i Boyles slutsats och i Broströms slutsats. Själv är jag född under senare delen av 1940-talet och har upplevt både uppbyggnad och senare fall av den svenska omsorgen, samarbetsandan, trygghetsskapandet och solidaritetskänslan i samhället.