Har vi verkligen råd med hög arbetslöshet?

Rubriken kunde ha varit formulerad av Ernst Wigforss, Sveriges finansminister under långa perioder mellan 1925 och 1949. I Wigforss 27-punktsprogram efter andra världskriget som slutade 1945 upptogs åtta av punkterna av åtgärder för att trycka tillbaka arbetslösheten. Punkterna betecknades sammanfattningsvis “Full sysselsättning”.

Full sysselsättning är precis vad vi behöver sträva efter idag också. Med runt 10 % arbetslöshet varav 25% ungdomsarbetslöshet kan vi inte bortse från arbetslösheten som ett av våra viktigaste problem och utmaningar. Bland viktiga punkter i Wigforss lista återfinns bland annat följande som vi kan verkställa även idag:

1. Stödja industrins exportmöjligheter

2. Bostadsbyggande enligt en långsiktig plan

3. Offentliga arbeten

4. Effektiv arbetsförmedling och omskolning

Inget av detta är raketforskning eller utopiska tankar. Det är och kan göras till realpolitik av en regering som vill.

De två övriga områden som omfattade resterande 18 punkter i 27-punktsprogrammet var “Rättvis fördelning” och “Större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet”.

De som liksom jag själv föddes på 1940-talet och ännu är i livet har sett allt detta faktiskt hända och lett fram till att Sverige under min uppväxt och ungdom vid upprepade tillfällen nämndes i internationella sammanhang som ett under och ett mönstersamhälle. Och jag kan själv intyga att det samtidigt var en mycket harmonisk tid i Sveriges historia.

Jag kan för övrigt rekommendera Henrik Arnstads bok om “Den förbannade optimisten – Ernst Wigforss”.

Men varför är då arbetslösheten så viktig, eller snarare varför är det så viktigt att minska arbetslösheten?

Sverige hade under en lång följd av år en arbetslöshet som pendlade runt 2 %. Det innebar att de allra flesta var självförsörjande. Även om vi genomsnittligt hade lägre standard än idag så pågick en kontinuerlig förbättringsprocess. Löner steg, bostäder blev bättre och räckte snart så att nästan alla kunde bo “anständigt” och med hygglig standard. De allra flesta upplevde att de fick det bättre.

Även om det fanns löneskillnader så var ändå spannet mellan högavlönad och lågavlönad betydligt mindre. Det fanns naturligtvis förmögna människor även då, men knappast några miljardärer eller oligarker. Det fanns en acceptans för att studier, extra ansvar och hårt arbete kunde ge viss extra utdelning. Men det mesta låg inom vad de flesta nog upplevde som rimliga gränser. Viss utjämning skedde genom en solidarisk skattepolitik med progressiv löneskatt. Förmögenhetsutvecklingen kunde hållas inom rimliga gränser med kapitalbeskattning.

Viktiga begrepp i det som sägs ovan är Självförsörjande, Solidaritet och en allmän känsla av Rättvisa parad med en känsla av Jämlikhet som genomsyrade samhället.

Grunden och det viktigaste står först, nämligen SJÄLVFÖRSÖRJANDE. Med runt 2 % arbetslöshet var långtidsarbetslöshet ovanligt och gällde i första hand människor med allvarligare arbetsskador och olika funktionsnedsättningar, fysiska eller psykiska, och som därför kunde vara svårplacerade i det ordinarie arbetslivet.

Med 10 % arbetslöshet och en stor mängd ungdomsarbetslösa följer en mängd icke önskvärda bieffekter:

Barnfattigdom

Vräkningar

Psykiska problem

Ökat missbruk

Ökad risk för speciellt ungdomar att dras in i kriminalitet – en “pseudoarbetsgivare”

Jag är fullständigt övertygad om att våra nuvarande politiker har helt fel på en punkt: Människor i gemen är inte lata, det finns säkert en minoritet som är lata, men de flesta vill inte annat än få ett arbete. Det behöver de både för sin försörjning och för sin självtillfredsställelse, för sina familjers och barns försörjning och inte minst som en god förebild för sina barn. Att då straffa dessa människor med olika former av utförsäkringar och sänkta ersättningar som leder till barnfattigdom, vräkning och annat för att ersättningarna ligger under existensminimum i ett land som vårt är helt fel väg att gå.

Det är dagens politiker som kan beskyllas för att vara lata som inte gör något åt problemet. Det krävs politiska beslut för att förändra ett samhälle. Det visade inte minst Ernst Wigforss och hans kollegor under efterkrigstiden. Det är också efterföljande politiska beslut under tre årtionden som lett oss dit vi är idag med 10 % arbetslöshet.

Det är inte förenligt med en sjukvård som inte räcker till, en skola som inte kan ge alla det stöd de behöver (för att klara skolan och bli anställningsbara), en äldrevård som inte förmår ge de äldre en värdig omvårdnad och en byggnadsverksamhet som är så snålt dimensionerad att många unga som växer upp tvingas bo hemma ända upp i trettioårsåldern. Vi har inte råd med 10 % arbetslöshet när kommunala tekniska installationer brakar ihop på grund av bristande underhåll och en järnväg som till delar förfaller och i vilken vi investerar ytterst försiktigt inför framtiden.

Trots alla dessa brister låter vi människor gå utan arbete, och värst är ungdomsarbetslösheten. Det är ungdomarna som skall bygga vidare på vårt samhälle in i framtiden och vi låter nu det mesta fortsätta att förfalla.

Ännu värre är faktiskt att vi inte har någon plan. Vi behöver utbilda och vidareutbilda människor för de uppgifter vi har framför oss, planera byggnation, förstärka vård, skola och omsorg, förbereda kommunerna för kommande klimatförändringar, bygga upp en industri för framtiden baserad på grön teknik och för grön teknik.

Jag tror att det är viktigt att envar förstår och tar till sig att allt detta kommer inte att ske genom att förläna den rika procenten med ytterligare kapital och förmåner. Oligarker investerar inte för folkets framtid. Det gör VI! VI måste göra detta GEMENSAMT!

Sverige har en stor fördel av sin egen så kallade fiat-valuta. Vi kan själva styra över våra utgifter så länge vi undviker att vidta inflationsdrivande åtgärder, som exempelvis omotiverade skattesänkningar eller stora lönehöjningar. Men vi behöver reformera skattesystemet, både återställa viss progressivitet för att dämpa ojämlikheten och även återinföra kapitalskatter på större rikedomar. Mer om det finns att läsa i min artikel här på hemsidan “r>g”.

Att drastiskt minska arbetslösheten är precis som alla de beslut som lett oss hit till “världens ände” politiska beslut.

Svaret på den inledande frågan är alltså som de flesta säkert förstått:

Vi har inte råd med den höga arbetslösheten!