Ett ojämlikt samhälle är ett dysfunktionellt samhälle

-Ojämlikhet drabbar alla genom ökad brottslighet, gängkriminalitet, segregation och så vidare, men mest akut är det såklart för de mest utsatta. 15 procent av Sveriges befolkning lever i relativ fattigdom och alltfler har inte råd med mat för dagen eller nödvändig sjukvård. De här siffrorna borde verkligen vara ett “wake up call” för våra politiker.

Oxfams rapport 2025 om ojämlikheten i världen:

Sverige plågas av grov och omfattande brottslighet, ökande drogmissbruk och psykisk ohälsa, försämrade skolresultat och minskad social rörlighet.

Enligt internationella studier av hur dessa olägenheter samvarierar med ojämlikhet och tilltagande ojämlikhet finns tydliga samband (Wilkinson och Pickett).

Sverige har på 2000-talet gått från att vara det bästa landet i världen på att bekämpa ojämlikhet, till en 24:e plats medan våra grannländer Norge, Finland och Danmark intar första, femte respektive sjätte plats. När det gäller förmögenhet är det ännu värre. Sverige har den femte MEST ojämlika fördelningen av förmögenhet endast slagna av länder som Sydafrika, Brasilien, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien enligt “Global Wealth Report 2024”.

Oxfams rapport är också tydlig med att det som skapat och alltjämt skapar och spär på den svenska ojämlikheten är politiska beslut. Det handlar varken om konjunkturer i världen eller om ren slump. Det är högst medvetet. Det innebär att det naturligtvis på samma sätt är möjligt att fatta andra politiska beslut som leder utvecklingen i motsatt riktning mot ett mer jämlikt och därmed också ett bättre och tryggare samhälle för alla. Fortsatt ökning av ojämlikheten skapar i stället ökande social splittring och större otrygghet.

Vi kan konstatera att Sverige befinner sig i en ond spiral och att det är hög tid att vända denna. Det krävs för att vända brottsutvecklingen, minska gängkriminaliteten, minska psykisk ohälsa och drogmissbruk och också råda bot på segregation i både boende och skola.

Vad behöver då göras?

Som sägs ovan är den snabbt växande ojämlikheten en följd av politiska beslut. För att vända utvecklingen krävs nya och andra politiska beslut. Det är som framgår ovan två olika former av ojämlikhet som de politiska besluten under de senaste decennierna lett till. Dels ökade inkomstklyftor (faktiskt både före och efter skatt), dels kraftigt ökade och ökande förmögenhetsklyftor.

Om vi börjar med inkomstklyftorna så är huvudproblemet att en för mycket länge sedan möjligen alltför progressiv skatt på lön kommit att bli en alltför lite progressiv skatt genom de många stegen av jobbskatteavdrag som både urholkat skatteintäkterna (och därmed den tidigare högt ansedda och respekterade svenska välfärden) och samtidigt uppmuntrat till högre löner för redan högavlönade. Detta senare är inte helt oväntat och kan även utläsas i empiri. (Thomas Piketty).

Åtgärden i detta fall är helt uppenbart en utredning av vårt nuvarande system för skatt på lön och därmed också införande av ett system som både ger högre intäkter till samhället och samtidigt med en mer rättvis fördelning enligt den kända och i Sverige länge tillämpade principen “skatt efter bärkraft”.

När det gäller förmögenhetsfördelning så har utvecklingen accelererat sedan man under 00-talet i två steg med några års mellanrum avskaffade först både arvsskatt och gåvoskatt och sedan några år senare även förmögenhetsskatten och den statliga fastighetsskatten. Den senare ersattes med en kommunal avgift med ett tak som idag ligger under 10,000:-/år oavsett fastighetens värde.

Sedan dess har antalet miljardärer i Sverige ökat kraftigt och takten accelererar. Dessa personers samlade förmögenhet är mer än hälften av Sveriges bruttonationalprodukt eller om man så vill större än Sveriges statsskuld. (Andreas Cervenka). Samtidigt har andelen fattiga och mycket fattiga ökat under samma tid.

Oxfams tydliga rekommendation till Sverige är att öka progressiviteten i skatteskalorna och att införa skatt på stora förmögenheter. Jag skriver också själv i min senaste bok om några olika tänkbara modeller för både fastighetsskatt och förmögenhetsskatt med förslag på fribelopp och skattesatser (Rolf Norberg).

En ytterligare viktig orsak till ojämlikheten i Sverige kan finnas i att vi under lång tid accepterat en alltför hög arbetslöshet. Samtidigt har vi på senare år försämrat ersättningarna för arbetslösa (och långtidssjuka) med både lägre belopp och utförsäkring. Detta har givetvis ytterligare spätt på både ökad ojämlikhet och ökad fattigdom för allt fler.

Genom att ta tillvara vår styrka i att ha både en historiskt låg statsskuld och vår egen valuta (den svenska kronan) finns goda möjligheter att satsa för framtiden med utbyggd yrkesutbildning och investering i vår sönderfallande och delvis otillräckliga infrastruktur, järnvägar, elförsörjning och eldistribution, vägar och broar, VA-system etc. Härigenom kan vi också få betydligt fler i arbete. Detsamma gäller våra sociala trygghetssystem som blivit alltmer underbemannade efter alla besparingar och uteblivna statliga bidrag. “Ledig” arbetskraft behöver inte och skall inte behöva ses som en kostnad – det är i själva verket en outnyttjad resurs. Och en outnyttjad resurs är inget annat än slöseri och bör fortast möjligt sättas i arbete för att bygga landets framtid. (Elinor Odeberg och Pavlina R Tcherneva).

Sammanfattningsvis behövs en ny ekonomisk politik i Sverige. För rättvisa, ökad jämlikhet och solidaritet.

Referenser

• Oxfams globala jämlikhetsindex

• Global Wealth Report 2024

• Richard Wilkinson och Kate Pickett, “Jämlikhetsanden” och “Den inre ojämlikheten”

• Thomas Piketty, “Kort historik om jämlikhet” och “Kapitalet i tjugoförsta århundradet”

• Andreas Cervenka, “Girig-Sverige”

• Rolf Norberg, “Sveriges väl – är Sveriges val”

• Elinor Odeberg, “Dyrtider”

• Pavlina R Tcherneva, “The case for a job guarantee”