Det svenska samhället är satt i skuld - till sina invånare

Vi fick nyligen höra från en synbart skadeglad finansminister att pengarna var slut i statskassan för flera år framåt. Knappast något att vara stolt över.

Nu är det visserligen inte med sanningen överensstämmande, svenska staten har ett positivt finansiellt saldo och bland de absolut starkaste finanserna inom EU och har sällskap med Finland och Danmark. Vi har vad man lite kryptiskt säger en negativ statsskuld, vilket faktiskt betyder överskott. Detta är en följd av att man envist hållit fast vid ett rabiat finansiellt ramverk som hade sin plats i 90-talets ekonomiska kris och hög skuldsättning. En kris som för övrigt orsakats av en totalt förvildad finansiell marknad efter ett antal lättnader för bankväsendet under1980-talet och därav följande lånekaruseller och fastighetsspekulationer.

Icke desto mindre har det svenska samhället en utomordentligt stor skuld – till sitt eget folk. Det svenska folket har under många decennier fram till runt 1980 varit med och byggt upp och finansierat ett av de mest jämlika länderna i världen. Och det med både arbetsinsatser och inbetalda skatter. Låg arbetslöshet, runt 2%, väl fungerande hälso- och sjukvård, ett fungerande pensionssystem, bland de bästa skolorna i världen med möjligheter för alla oavsett föräldrarnas plånbok att kunna studera, ett väl fungerande järnvägs- och elnät och bra kommunal service.

Genom enveten åtstramningspolitik i goda såväl som dåliga tider har detta kommit att eroderas och försämras under flera årtionden. Detta trots att Sverige tillhör de länder som tillämpat en betydligt effektivare finansiell politik under flera årtionden mellan andra världskriget och fram till 1970-talet. Erfarenheten finns, även om våra politiker verkar ha glömt.

Receptet var enkelt:

Satsa i dåliga tider och håll i gång hjulen, bygg, underhåll och renovera för att utnyttja arbetskraft och andra resurser. Lätta på gasen i bättre tider för att friställa resurser för bland annat exportindustrin. Det ledde inte bara till låg arbetslöshet över en konjunkturcykel, det ledde också till att vi stod väl rustade när det blev lite bättre fart och vi kunde ta för oss. Då kunde vi som man säger åter “samla i ladorna” så länge det varade. Den egna befolkningen stod också genom låg arbetslöshet och fungerande trygghetssystem på fast mark och den inhemska konsumtionen ökade stadigt. Sverige hade betydande tillväxt och svensk industri gick ofta på högvarv. Att den inhemska marknaden fungerade var naturligtvis till fördel. Liksom att tillgången till arbete var god.

Har alla glömt det?

Varför har vi annars låtit Malmbanan och andra delar av järnvägsnätet förfalla? Varför har vi inte knutit ihop det svenska elnätet så att vi kan transportera överkottsel både norr- och söderut? Varför bygger vi inte de billiga hyresrätter som behövs som instegsboende för unga när de flyttar hemifrån där de behövs? Varför experimenterar vi med ett skolsystem som inte fungerar. På vilket sätt ger det bra förutsättningar för unga när de gått ut skolan? 20% underkända mot mindre än 3% i det “gamla” systemet som var lika bra som det finska (och som det inte experimenteras med)? Sveriges framtid kräver mer kvalificerad arbetskraft, inte mindre! Varför satsar vi inte den finansiering som krävs på vår kvalificerade sjukvård utan experimenterar med privatsjukvård som visat sig både dyrare och mer orättvis där den tillämpas och något vi med dyra pengar bevisat en gång till nu i Sverige? Och varför försöker vi med alla medel spara in på kostnaderna för att ta hand om våra gamla som faktiskt var med och byggde och finansierade det samhälle som beskrivs i inledningen till denna artikel? Det är ovärdigt!

Det är väl känt att de stora landvinningarna inom forskning och utveckling, det må vara medicin, elektronik eller nya material och tillverkningsprocesser kommer till genom satsningar från det offentliga. Varför sparar vi på sådant? Att döma av det ännu så länge måttliga intresset för miljöinvesteringar, investeringar som behövs både i Sverige och i andra delar av världen, är dessa desto viktigare att sponsra från samhällets sida. Det är framtidens levebröd.

Varför fördelas BNP så att en stor majoritet av befolkningen får dela på en allt mindre del medan en liten grupp får dela på alltmer? Samtidigt får också samhället också en allt mindre andel. Vi vet idag att dessa privata förmögenheter inte går till några direkt högrisk- eller framtidsprojekt. En stor del, kanske runt 70%, hamnar på världsmarknadens börser och andra finansiella placeringar. Detta med ett enda syfte, att ge största möjliga (arbetsfria) avkastning till innehavarna.

Jag vänder mig inte mot skäliga vinster och att företag strävar efter vinst, men det är samtidigt viktigt att beakta att vinsten är ett resultat av de mångas små och stora insatser, inte bara aktieägarnas och högsta ledningens. De stora landvinningarna som nämns ovan kommer inte sällan industrin till godo som nya produkter med ny teknik, varför det är högst skäligt med en skälig beskattning även av företagen och dess ägare.

Samhällets insatser är inte bara viktiga utan en förutsättning för att vi skall få välutbildade, kompetenta och friska människor som kan bygga vidare på vårt samhälle inför framtiden. Det är viktigt både för befolkningen och för företagen.

Av detta kan vi sammanfattningsvis dra minst tre viktiga slutsatser:

• Samhällets roll är mycket viktig och samhället måste ta ansvar för att bygga och återuppbygga i dåliga tider

• Industrin måste få tillgång till arbetskraft i goda tider

• De stora framstegen som behövs för vår framtida försörjning är beroende av att samhället har riskvilligt kapital

Vi måste ta nya tag, samhället måste reglera sin skuld till oss invånare!