Det nya landet av Lena Mellin

Lena Mellin har utkommit med en intressant bok som skildrar Sveriges utveckling från 1970-tal fram till våra dagar. Skildringen utgår från vår långa följd av olika statsministrar. Lena har haft förmånen att som journalist i olika roller komma nära inpå statsministrarna i en mängd olika sammanhang som journalist på Aftonbladet under i princip hela sitt vuxna liv. Hon är född 1954 och därmed fem år yngre än jag. Det innebär att vi båda upplevt samma tidsepok och utveckling, men från olika perspektiv.

Boken kan rekommenderas både som ett stycke mycket intressant svensk politisk historia iakttagen med Lenas skarpa blick och med värdefulla reflexioner.

Jag inleder med ett stycke baksidestext från boken, dels därför att den är skarp och tydlig, dels därför att jag instämmer i vad Lena skriver:

“När jag växte upp i spåren av folkhemsbygget kändes tillvaron trygg. Tilltron till det svenska samhället var stark. Vi trodde att vi hade en stabil fred, en stabil ekonomi och ett stabilt parlamentariskt system.

Vi hade fel.”

Med skarp blick och analys skildrar hon väsentligheterna under regeringsperioden med Olof Palme, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfvén, Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. En värdefull exposé av styrkor och svagheter och man känner i texterna att Lena verkligen kommit nära både politiken och partiledarna samtidigt som hon har koll på vad som händer i samhället och ger både ris och ros.

Hon ser till exempel tidigt vad som sker och som våra politiker haft både svårt att uppfatta och kanske till och med inte velat se. Hon skriver redan 2004 efter en våldsvåg i Rosengård i Malmö.

Lena Mellin från en artikel 2004, klockrent!

“Formeln för att skapa rädda människor utan framtidshopp är enkel. Ta ett bostadsområde som är lagom fult och otrevligt. Befolka det med människor utan valfrihet. Enbart med dessa enkla åtgärder har du skapat problem. De kan utan större ansträngning förvärras. Se till att de boende i området lever skilt från resten av samhället. Både geografiskt och kulturellt. Chansen att de då, om de kommer från ett annat land, lär sig mer än bristfällig svenska är nästan obefintlig. Ett effektivt utanförskap har grundlagts, barriären är skyhög. Tentaklerna in i det vanliga Sverige där folk arbetar, sportar och påtar i trädgården blir få om ens några. De nätverk som är förutsättningen för att få jobb, inkomst och förankring i samhället är svaga eller obefintliga. Så här ser det ut på många håll i Sverige. Det är ingen tillfällighet. Det är resultatet av en rad politiska beslut, medvetna och omedvetna. Problemet accentueras av att det grovt förenklat, finns två karriärvägar för killarna i förortsgettona. Antingen ger de järnet i skolan och blir så in i helvete duktiga. Gymnasiet, högskolan, hela den borgerliga världens dörrar står vidöppna. Kulturell mångfald – javisst. Men bara för dem som liknar oss andra. Eller också blir de kriminella. Det är ett sätt att skaffa pengar, prestige, brudar. Att bli någon som märks, som står ut.

Det kommer att hända igen. Gissa vilket som är enklast om man bor tolv personer i en tvåa och ens föräldrar bara talar dålig svenska? Betänketiden är en halv sekund.”

Stefan Löfvén uttryckte sin syn på frågan först ett år innan han slutade som statsminister “Vi kanske inte riktigt såg det komma”.

När man läser detta och mycket annat i Lena Mellins bok “Det nya landet” kan man inte låta bli att ställa frågan: “Var kommer alla kloka journalister ifrån och var får vi tag i alla verklighetsfrånvända politiker?”

Demokratin är förkyld

Så heter det sista avsnittet i boken under avdelningen om Ulf Kristersson. Det handlar om hur tilltron till demokratin avtar, om hur autokratier med envåldshärskare eller enpartistater med inga eller begränsade möjligheter till demokratisk påverkan uppstår. När människors engagemang avtar, när färre går och röstar i de allmänna valen. När politikerna inte längre har några visioner, när man inte känner tillit till politikens förmåga att leda landet i en för det stora flertalet rimlig riktning. Då skapas möjligheter för extrema partier som inte sällan har autokratiska eller till och med fascistiska drivkrafter. Inte sällan försöker dessa skapa en känsla av “vi och dom” och som skett i Sverige och många andra demokratiska länder är ofta högerpartierna ett lätt byte för dessa partier för att komma närmare makten.

Det visar hur viktigt vårt engagemang för demokratin och politikens innehåll och för behovet av visioner som kan leda oss framåt och inte in i en återvändsgränd.

Läs Lenas bok, det är nyttig läsning om svensk modern politisk historia och det kanske hjälper dig att själv se annorlunda och kritiskt på det som sker och därmed efterfråga och verka för nödvändig förändring.