Arbetslöshet

Jag har med mycket stor behållning läst Katalys rapport No: 125, “En politik för full sysselsättning, tillväxt och prisstabilitet” skriven av Tony Johansson och Max Jerneck. Katalys har med all rätt beskrivit dokumentet som “planen för full sysselsättning”.

Författarna tar med både tydlighet och stor trovärdighet tagit död på många av de myter som försökt förklara arbetslösheten och därav följande försök att råda bot på detta, en av år tids värsta bekymmer som nu drabbar så många. Jag säger drabbar för det är hur en kraftigt övervägande majoritet av den arbetsföra befolkningen upplever det. Samtidigt som de dödar de många “killgissningarna” lyfter de med lika stor tydlighet fram vad som faktiskt kan göra skillnad och också något åt problemet.

Med data från Sverige och 15 andra jämförbara länder visar de i rapporten att:

• Sänkta och låga ersättningar vid arbetslöshet är ett verkningslöst (och grymt) verktyg

• Lägre löner bidrar inte till att fler kommer i arbete

• Att avveckla fackföreningar och gemensamma löneförhandlingar i god anda mellan arbetstagare och arbetsgivare minskar inte arbetslösheten

• Ökade löneklyftor och skattelättnader för höginkomsttagare skapar inte fler jobb

• Sänkt skattekvot och minskade eller avskaffade förmögenhetsskatter skapar inte fler jobb

• Försämring av social välfärd skapar heller inte fler jobb

De viktigaste åtgärderna som man förespråkar för att bryta sig loss ur dagens situation rör främst tre områden:

1. Högre investeringsvolymer. Genom att reformera det finanspolitiska ramverket för att tillåta en kraftig ökning av offentliga investeringar för samhällelig infrastruktur. Man pekar också ut höghastighetsjärnväg, miljöteknik och energieffektivisering så som havsbaserad vind, biogas och energilagring. Författarna betonar också vikten av en seriös industripolitik för att öka privata investeringar i klimatomställningen.

2. Ökad konsumtionsefterfrågan. De ökade investeringsvolymerna kommer att minska arbetslösheten och därmed höja den disponibla inkomsten för de lägre inkomstkategorierna. Generositeten i socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkring bör höjas och skattepolitiken bör göras mer omfördelande. Härigenom kan matchningen på arbetsmarknaden förbättras i kombination med en återupprättad arbetsförmedling och fortbildande vuxenutbildning. Lägstalönerna kan därmed hållas hållas uppe.

3. Den offentliga sektorn som kompensationsmekanism. Det finns redan betydliga behov inom skola, vård och omsorg. Vårdköer, brist på stöd till unga som har svårt med skolan och tyvärr också en spariver inom äldrevården som i många fall har för knappa resurser för en värdig omvårdnad.

Slutligen redogör författarna för viktiga åtgärder för att stabilisera ekonomin i ett läge där vi kommer till “full sysselsättning”.

• Koordinerade och centraliserade löneförhandlingar med inslag av att öka strukturrationalisering. Kollektivavtal håller uppe lägstalönerna och motverkar osund konkurrens.

• Penningpolitiken bör inte ha ett ensidigt inflationsmål. Den skall också gynna långsiktig tillväxt och sysselsättning.

• Priset på varor av stor inverkan på såväl industri som enskilda som exempelvis energi bör om möjligt frikopplas från marknadsprissättning och vinstkrav med betydande prisfluktuation som följd.

• Skattepolitiken bör vara mer anpassad till olika situationer för att bidra till att dämpa vid överhettning och inflationstryck och samtidigt kunna vara stödjande vid sämre konjunktur.

• Arbetsmarknadspolitiken behöver anpassas till dagens situation. Det betyder att man i en föränderlig värld måste kunna omskola arbetskraft för att öka anställningsbarheten.

Allt sammantaget, rapporten dödar effektivt ett antal av de myter som till betydande del styrt den ekonomiskpolitiska, skattepolitiska och arbetsmarknadspolitiska agendan under de senaste trettio åren. Den visar på en väg framåt för att åter kunna komma till en situation av i det närmaste full sysselsättning. De viktigaste slutsatserna är lite förenklat.

• Det behöver tillskapas mer arbetstillfällen. Större investeringar och den offentliga sektorn som buffert

• Lönebildningen sköts bäst genom centrala förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer

• Generösare ersättningar vid arbetslöshet för att gynna omställningen

Om vi får vara lite självkritiska kan vi säga att vi gjort fel i trettio år och att vi nu håller på att vakna upp. Vi kan också något förenklat säga att Keynes hade mer rätt och Hayek och Friedmann hade mer fel om hur ett samhälle och dess medborgare mår bäst.

Författarna har gjort en betydande insats för att både döda de myter vi levt med så länge och också staka ut en väg framåt som kan bli av stor betydelse för oss i Sverige och kanske även i andra länder när vi visat att vägen leder oss rätt.

Läs rapporten, det är den väl värd!

Framför allt hoppas jag att de politiker som ansvarar för de politikområden som berörs, vilket faktiskt är flertalet, tar del av rapporten och också förstår vad som behöver göras.

Rapporten kan laddas ner här: En politik för full sysselsättning, tillväxt och prisstabilitet