Anmärkningsvärt

Ja, anmärkningsvärt, det är att den nu rådande politiken som byggts på ett rosa skimmer av att nyliberalismen och åtstramningen kan lösa våra framtidsutmaningar och erbjuda framtidens harmoniska och rättvisa samhälle där vi alla både bidrar och kan leva ett bra liv!

Vi borde, och våra folkvalda politiker, borde ha reagerat långt tidigare på att vi hamnat på helt fel kurs.

Till min glädje har jag lagt märke till att allt fler faktiskt ifrågasätter Hayeks och Friedmanns doktriner om “den fantastiska marknaden”, och framtidens “nattväktarstat”. Vandringen mot vår ättestupa har pågått i mer än tre decennier, ibland fort och ibland lite långsammare, ibland med lite större steg och ibland lite mer eftertänksamt, men lika fullt vägen mot stupet. Under nuvarande så kallade Tidöregering har hastigheten utför återigen ökat och det verkar gå allt fortare. Det är högerpolitik som gynnar ett fåtal ekonomiskt redan starka och missgynnar dem som har det svårast ekonomiskt. Detta senare både genom låga och osäkra lönevillkor för många, särskilt yngre, i kombination med en av Europas högsta arbetslöshetssiffror.

Samtidigt straffas hela befolkningen med eftersatt infrastruktur, längre vårdköer, sämre skolresultat och fler ungdomar som aldrig får en chans. Detta inte minst på grund av att man helt enkelt struntar i arbetslösheten som är den värsta farsoten i ett modernt land.

Det kanske mest anmärkningsvärda är att inte fler reagerat tidigare och att vi inte sett den helt nödvändiga omläggningen av svensk politik mot låg arbetslöshet, rätt och tillräcklig finansiering av våra välfärdsinrättningar och en rättvis skola som inte bidrar till ökad segregering.

Vi behöver ju också se över skattesystemet som behöver bli mer utjämnande och bidra till finansiering av våra viktiga gemensamma behov i livets olika skeden.

Löneklyftorna bör också minska på sikt, i första hand genom att alla som arbetar heltid (och det bör vara det absolut stora flertalet) skall ha en rimlig lön som går att leva på, samtidigt som vi bör söka oss bort ifrån de extrema löneskillnaderna på uppemot 100 månadslöner och mer i månaden för vissa att jämföra med deras anställda. För de allra flesta chefsbefattningar torde en nivå upp till kanske 10 gånger kunna ses som acceptabel för den som uppvisar särskilt stor skicklighet och/eller åtar sig ett större ansvar än den anställde.

Det är viktigt att ALLA som arbetar får en lön som går att leva på, till hyra/bostad, mat till sig själva och sin familj och övrigt som är livsnödvändigt inklusive aktiviteter som idrott och föreningsliv för våra ungdomar som ju är grundpelaren i allas vår framtid. I ett solidariskt samhälle övertrumfar det givetvis att vissa kan köpa ett eget slott, en egen helikopter eller en dyr bränsleslukande SUV som samtliga dessutom bidrar till att öka vår “koldioxidskuld”.

Det är för övrigt inte bara en fråga om solidaritet när det gäller ekonomiska levnadsförhållanden mellan människor och individer som vi så vackert talar om som varande lika värda. Det är lika mycket en miljöfråga. De rikaste 1% i Sverige släpper ut 42 ton koldioxid per person och år. Motsvarande siffra för de 50% med lägst inkomst är 4 ton per år. Då det därtill är de som lever i fattigdom som är mest utsatta för klimatkrisens konsekvenser blir det till och med en dubbel orättvisa.

Som referens till vilka som är del av den rikaste procenten kan vi exemplifiera med landets statsminister och alla statsråden enligt Oxfams rapport “Ojämlikheten bakom klimatkrisen” från vilken siffrorna ovan också hämtats.

När får vi ett solidariskt och rättvist samhälle att leva i för våra efterkommande?