Åk till akuten

“Åk till akuten” är titeln på en nyutkommen bok av Fanny Nilsson, ST-läkare i internmedicin. Som läkare kände hon mer och mer att det var något som skavde. Patienterna fick hela tiden träffa nya läkare och hänvisades i tid och otid till just Akuten där väntetiderna blev (alltför) långa. Samtidigt blev varje patientbesök onödigt långt för läkaren som inte hade patientens historik och inte hade sett patienten förut.

Hon ställde sig frågan: “Hur kan vi ha världens bästa vård när man inte kan få tid på sin vårdcentral? Varför blir man så ofta tillsagd att åka till akuten?”

Citat: “Många säger att det minsann är betydligt bättre utomlands. Samtidigt hör jag nyhetsrapporteringar från andra länder där vårdpersonalen dignar under sina bördor och demonstrerar på gatorna.”

Fanny bestämde sig för att ta reda på mer. Hon gav sig ut på en resa till andra länder i Europa för att träffa och intervjua forskare, läkare, sjuksköterskor och patienter. Huvudfokus var på Spanien, Storbritannien och Nederländerna. En del material i boken kommer också från bland annat Tyskland.

Jag vill börja med att säga att Fanny varit riktigt grundlig och att boken är mer än läsvärd, både för vårdens beslutfattare, politiker och även för en bredare allmänhet för att få en bättre insikt, både om problemen och lösningarna.

En kort artikel kan givetvis inte ge svar på alla frågor, men jag skall försöka lägga fram några axplock på Fannys observationer och slutsatser. Förhoppningsvis kan det skapa intresse för att läsa en riktigt bra genomlysning av hur vården utvecklats och också om hur det kanske borde vara i stället.

Enligt Jonathan Cylus, forskare och hälsoekonom vid London school of economics är det, enligt 45 olika studier huruvida privat vård är mer effektiv än offentlig, så att det snarare är den offentliga vården som är mest effektiv.

De flesta har väl hört talas om Storbritanniens NHS, National Health Service, föregångare inom offentlig vård även internationellt. NHS har vunnit mycket stor uppskattning och det hölls till och med särskilda mässor där man tackade Gud för systemet på dess 75-årsdag. Samtidigt kan man konstatera att:

“NHS är visionen om ett land som människor vill leva i. Vi vill leva i ett vänsterlutande land, men vi vill inte rösta för det”.

Margaret McCaul, en engelsk cancerpatient påpekar att det för väldigt många råder en levnadskostnadskris och fortsätter angående att själv betala fullt pris för cellgiftsbehandling “Jag kan inte sätta ord på det. Det är absolut galenskap. Det är skamligt att vi förväntar oss att människor ska betala själva, de som har jobbat hela sina liv och bidragit till systemet. Och när man verkligen behöver vård så är inte NHS där för att hjälpa en”.

Ett resonemang som fullt ut kan tillämpas även i Sverige av idag med dubbla köer och gräddfiler.

I en intervju med generaldirektören för den nyinrättade svenska myndigheten för vård- och omsorgsanalys, Jean-Luc af Geijerstam diskuteras varför svensk vård är så bra och samtidigt så dålig. Bra för att kompetensen är hög och resurserna finns när du är allvarligt sjuk, cancer, hjärta, hjärna,… Dålig när du har andra besvär och skickas runt än hit än dit i brist på resurser och tider på vårdcentralen, slussas mellan olika läkare och blir alltför ofta skickad till akuten.

Geijerstam betonar samtidigt att vi faktiskt har en entydig hälso- och sjukvårdslag som säger att “Det är de medicinska behoven som skall styra oss”. Därmed borde det stå fullt klart att det INTE skall vara plånboken och gräddfiler. Och att resurserna också skall allokeras och dimensioneras därefter.

Den svenska HS90-utredningen om sjukvårdens framtid som gjordes av Barbro Westerholm och Göran Dahlgren förutspådde till stora delar den kommande utvecklingen från en sammanhållen, budgetstyrd, offentligt finansierad och producerad till dagens vård där multinationella aktörer konkurrerar, gör stora vinster och där vårdgivare, sjukhus såväl som vårdcentraler köps och säljs både på den nationella och den internationella marknaden.

Göran Dahlgren är ändå själv chockad av utvecklingen i dag. Han säger:

“Det är helt ofattbart. De flesta vill ha budgetbegränsningar och kanske upphandla. Men i Sverige kan du ösa på hur mycket som helst så länge det är lönsamt. Man får dessutom placera sig där det är mest vinstgivande utan att ta hänsyn till befolkningens vårdbehov. Det finns inte på kartan för en offentligt finansierad vård i något annat land.”

Fanny säger själv efter sina erfarenheter i region Stockholm som gått längst när det gäller privatisering:

“Den kaosartade vården i Region Stockholm blev till slut för mycket, både för invånarna och för mig. Befolkningen röstade bort det moderata styret efter 16 år vid makten, och jag började jobba på ett litet sjukhus i en liten region där det är brist på mycket, men där jag kan ha överblick över min lilla akutmottagning, mina patienter och mina kollegor på angränsande kliniker.”

Som många säkert har hört talas om har vården och köerna i region Stockholm redan förbättrats avsevärt med nytt styre och avprivatisering.

I en originalartikel om inverse care law av allmänläkaren Julian Tudor Hart förklarar han att risken för snedfördelning av vården är högst när marknadsmekanismer får råda. Tillgängligheten till sjukvård blir större för rika och friska än för fattiga och sjuka.

Fanny undrar i slutet av boken varför vi inte tagit till oss vad som är den mest kostnadseffektiva, säkraste, tryggaste och mänskligaste delen av den medicinska vetenskapen: allmänmedicinen.

Allmänmedicinen är för mig lätt tillgängliga allmänläkare på vårdcentraler inplacerade i geografin baserat på behovet. Här passar varken LOV eller tvångs-LOV in i bilden. Det är kostnadsdrivande och leder också till ojämlik vård. Rätt placerade och dimensionerade vårdcentraler är både billigare och effektivare än att alltför ofta hänvisa patienter till akuten.

Återigen sammanfattar Fanny slutsatserna mycket väl:

“Politikerna är ansvariga för att motverka “inverse care law”, de uppenbart negativa marknadseffekterna, och se till att region och stat slutar gräla om ansvaret. De måste ta ansvar för helheten, inte bara för den allmänna utan också för den privata vården. De måste inse att utan att ta kontroll kommer vi allihop gå i sömnen mot en tudelad och ojämlik välfärd, Vi kan inte ha ett system där man köper sig förbi köer, där plånbok i stället för behov styr”,

Som avslutning vill jag bara säga: Läs boken, det finns mycket mer att lära!